ŽENA Ž E N A Ž E N A
Ž E N A
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
List BiH saveza žena u Švedskoj
januar-juni 2008. | 38-39
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
januar–juni 2011. | 48–49
37
19-20
KVINNA
KVINNA
KVINNA
Kvinna
Ž E N AŽ E N AŽ E N AŽ E N A
50
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
juli-decembar 2008. | 40-41
decembar 2006. – mart 2007. | 34
juli 2011.–februar 2012. | 50
januar-maj 2009. | 42
KVINNA
KVINNA
KVINNA
10
godina · years
år
KVINNA
Ž E N AŽ E N AŽ E N AŽ E N A
april-juni 2006. | 31
KVINNA
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
KVINNA
ŽENA Ž E N A
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
List BiH saveza žena u Švedskoj
juli-novembar 2006. | 32-33
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
april-avgust 2007. | 35-36
KVINNA
28-29
KVINNA
juni–decembar 2010. | 46–47
KVINNA
KVINNA
Ž E N A
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
novembar 2009. – maj 2010. | 44-45
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
juni-oktobar 2009. | 43
List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige
KVINNA
Riječ urednice
Senada Bešić
D
Žena-Kvinna
ISSN: 1650-5204
Broj/Nummer 50
Godina/Årgång 13
Juli/Srpanj 2011. – Febraur/Veljača 2012.
List BH Saveza žena u Švedskoj
Prvi bosanskohercegovački ženski list
izvan Bosne i Hercegovine
Prvi broj: april 1999.
Tidskrift utgiven av
Bosnien och Hercegovinas
Kvinnoriksförbund i Sverige
Den första bosniska kvinnotidskriften
utanför Bosnien och Hercegovina.
Första numret: april 1999
Izdavački savjet/Utgivningsråd:
Emina Ćejvan (predsjednica)
Senada Bešić (potpredsjednica)
Fikret Babović
Amira Crnić
Sebiha Crnić
Hiba Čelik
Senadeta Fazlić
Nermin Halilović
Ramiza Karamehmedović
Vahida Mehinović
Asima Pašalić
Jasminka Jasna Perić
Lejla Sijerčić
Nermina Sijerčić
Halisa Šaškin
Haris Tucaković
Glavna i odgovorna urednica/Chefredaktör:
Senada Bešić
[email protected]
Grafički urednik/Grafisk redaktör:
Haris Tucaković
[email protected]
Lektor za švedski/Korrekturläsare:
Lara Domi & Lennart Karlsson
Adresa/Adress:
Bosnien och Hercegovinas
Kvinnoriksförbund i Sverige
Box 353, 541 28 Skövde, Sweden
Kontakt: +46 500 48 14 86
[email protected]
www.bhkrf.se
Org. nr: 866601-5824
Postgiro: 1269573-0
Tiraž/Upplaga: 1 000
Štampa/Tryck:
Vadsbo-Tryck AB, Mariestad
+46 501 101 97
Printed in Sweden
Naslovna strana/Framsida:
Kolaž naslovnica lista Žena-Kvinna/
Collage
2 av framsidor ur tidskriften Žena-Kvinna
ragi čitaoci, pred vama je jubilarni
50-ti broj lista Žena i ne mogu a da
se sa ponosom ne osvrnem na sve
godine i sve brojeve iza nas. BH Savez žena
je postao stabilan, aktivan i svojim radom
sadržajan savez u kojem su žene dokazale
svoj potencijal i svoju snagu. Ovaj jubilarni
broj je izuzetno bogat vijestima o našim
aktivnostima iz posljednjih mjeseci. Kao i do
sada, članice našeg saveza, nisu se zadovoljile postignutim, nego idu uvijek, za bar
jedan korak naprijed.
Na prošlogodišnjem Maršu Mira učešće
je uzeo i naš savez sa nekoliko predstavnika
među kojima se nalazio naš gost Šveđanin
Jonas Wallgren. Više puta sam se isplakala
čitajući i prevodeći njegova razmišljanja i utiske koje je u svom tekstu podijelio sa nama.
Savez je bio domaćin centralnoj manifestaciji obilježavanja Dana državnosti
BiH održanoj u Skövdeu. Svi prisutni na
toj manifestaciji mogli su kroz pjesme,
recitacije kao i folklorne nastupe osjetiti
ljubav i nostalgiju za našom domovinom, ali
i ponos što potičemo iz BiH.
Nisu nas pratili samo uspjesi i radosne
vijesti. Izgubili smo iz naših redova nama
dragog Mehu Barakovića, književnika koji je
u svojoj poeziji dotakao i švedsku stvarnost
i naše snove. Bila je čast poznavati Mehu
Barakovića.
Mi se ne osvrćemo samo nazad, mi idemo sigurnim koracima naprijed. U savezu se
nalazi potencijal da realizuje važne projekte
NBV:s
studieavdelningar
kao projekat koji je trenutno najaktuelniji,
Svjetlost u tunelu – žene protiv nasilja. Ovo
je još jedan u nizu projekata provođenih u
našem savezu i koji obrađuje aktuelnu problematiku vezanu za žene, ali i muškarce.
Za kraj ostavljam reportažu o mladoj Amili Alidžanović i njenim uspjesima. Čitajući
o njoj dobivam želju da se sretnemo jedne
prilike i samo plešemo i uživamo u muzici,
i da nas ona vodi i svojim osmjehom ozari
kao proljeće koje je pred nama, kao mladalačka bezbrižnost, kao planirani godišnji u
rodnom gradu, kao svaki susret s vama koji
me nadahnjuje i inspiriše.
Vaša Senada c
NBV Skåne (Malmö)
www.nbv.se/skane
NBV Halland (Halmstad)
www.nbv.se/halland
www.nbv.se
NBV Väst (Göteborg)
www.nbv.se/vast
NBV Stockholms län (Stockholm)
www.nbv.se/stockholm
NBV Värmland (Karlstad)
www.nbv.se/varmland
NBV Uppsala län Gotland (Uppsala)
www.nbv.se/uppsala-gotland
NBV Örebro län (Örebro)
www.nbv.se/orebro
NBV Mälardalen (Eskilstuna)
www.nbv.se/malardalen
NBV Dalarna (Falun)
www.nbv.se/dalarna
NBV Östergötland (Norrköping)
www.nbv.se/ostergotland
NBV Gävleborg (Gävle)
www.nbv.se/gavleborg
NBV Jönköpings län (Jönköping)
www.nbv.se/jonkopingslan
NBV MittSverige (Sundsvall)
www.nbv.se/mittsverige
NBV Sydost (Kalmar)
www.nbv.se/sydost
NBV Norr (Umeå)
www.nbv.se/norr c
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
A
ngelina Jolies film I landet av blod och honung
(In the Land of Blood and Honey) har räddat ur
glömskan de fruktansvärda brott som begicks
under det senaste kriget, anser företrädarna från offerföreningar i Bosnien och betonar att Jolie på ett
verkligt sätt framställde krigets fasor.
Krigsoffer i Bosnien påstår att Angelina Jolies film I
landet av blod och honung är en realistisk skildring av
brott och tortyr som många kvinnor i Bosnien utsattes
för. Enisa Salčinović, ordförande för Koncentrationslägerfångarnas förening i Sarajevo, anser att Angelina
Jolie trovärdigt visade krigshändelserna i Bosnien ”särskilt sexuellt utnyttjande av kvinnor i koncentrationslägren av Serbiska republikens armé. (…) Ur offrens
perspektiv kan jag säga att filmen på ett verkligt sätt
framställde aggressionen mot Bosnien, särskilt vad
som hände med oss som var offer 1992”, säger Enisa
Salčinović.
En av dem som har haft möjlighet att se filmen innan premiären, ordförande i bosniska sektionen av Sällskapet för hotade folk Fadila Memišević, medger att
hon inte förväntat sig att Angelina Jolie skulle skildra
bosniska kvinnors lidande så troget. Hon säger att de
överlevande efter filvisningen var ”väldigt uppskakade
och tacksamma till amerikanska regissören ty hon
har räddat ur glömskan de fruktansvärda brott. (…)
Reaktionerna i Bosnien och regionen visar att filmen
är väldigt realistisk. Bosnien och Serbien har ännu inte
upplevt en katharsis, har inte ställts öga mot öga mot
sitt förflutna och därför är reaktionerna så splittrade”,
säger Fadila Memišević.
Krigsdrama baserat på fakta
B
akira Hasečić, ordförande i föreningen Kvinnor
krigsoffer, har inte haft möjlighet att se filmen i
december 2011 när den presenterades för företrädare
I landet av blod och honung
– Brott räddat ur glömskan
Text: Samir Huseinović (Deutsche Welle, den 14 februari 2012)
av elva bosniska föreningar. I medierna har hon bara
sett några klipp och hävdar utifrån dessa att Angelina
Jolie har ”framställt aggression och folkmord i Bosnien
ganska bra.” Men hon påpekar ändå att filmen också
innehåller kontroversiella delar. ”Allt som hänt oss
kunde inte överföras till filmduken. Det kunde inte
vara någon kärlek mellan en krigsförbrytare och ett
offer. Det finns scener som är djupt kränkande för
offren”, säger Bakira Hasečić.
Centrum för postkonfliktstudier var en av arrangörerna av bosniska filmpremiären som ägde rum den 14
februari 2012 i Sarajevo. Centrumschef Velma Šarić
anser att filmen är en realistisk syn på krigets fasor i
Bosnien. ”Jag menar att Angelina Jolies film verkligen
visar vad som hände med kvinnor i Bosnien som också
bekräftas av officiella uppgifter från Förenta nationerna.”
Enligt fn: s uppgifter våldtogs 50 000 kvinnor
under kriget i Bosnien. Med krigsdramat I landet av
blod och honung har regissören, som hon sa på den
internationella filmfestivalen i Berlin, riktat kritiken i
första hand till det internationella samfundet som inte
omedelbart ingripit för att förhindra tragedin. (Svensk
text av Haris Tucaković) c
(Photo Credit: Getty Images)
Boris Ler, Branko Đurić, Alma Terzić, Vanessa Glođo, Angelina Jolie, Goran Kostić, Zana Marjanović, Rade Šerbedžija & Nikola Đuričko
kvinna · žena | 50
List BH Saveza žena u Švedskoj
3
Mars Mira
Text: Jonas Wallgren
Foto: Jonas Wallgren & Žena/Kvinna
Hur kunde det ske? Hur kunde grannar, arbetskamrater
och gamla klasskompisar som levt i broderskap börja
mörda varandra, våldta varandra, tortera varandra, fördriva varandra, plundra varandras hem? Det här var frågor
jag kunde inte släppa. Jag ville få svar och jag sökte efter
svar och de svar jag fick var de som de flesta fått.
V
ad får en ”vanlig svensk” att gå en marsch på tolv
mil i 40-graders värme i Bosnien? En marsch där
blåsor, skoskav och ont i fötterna är mer regel än
undantag. Varför gjorde inte jag som alla andra svenska semesterfirare brukar göra? Resa till någon känd
semesterort eller bara ta det lugnt hemma. Jag har inga
som helst anknytningar till Bosnien eller forna Jugoslavien. Den enda kontakt jag haft med regionen var en
semesterresa i Kroatien 2005. Då solade och slappade
jag vid staden Porec.
Till vardags arbetar jag som so-lärare på en grundskola i Västsverige. En dag var det var dags för temat
första och andra världskriget i ämnet historia i åk 8.
En punkt var att jämföra andra världskriget och kriget
i forna Jugoslavien 1992–95. Eleverna fick i uppgift
att studera likheter och skillnader. Detta ledde till att
jag fick sätta mig in i kriget på Balkan som rasade i
början av 1990-talet. För mig hade den här konflikten
börjat tyna bort i horisonten. Mycket p.g.a. alla andra
konflikter och händelser i världen som skett efter 1995.
Men det var dags att fördjupa sig i ämnet. Vad kom
jag ihåg från nyhetssändningarna beträffande kriget
i forna Jugoslavien? Jo det var ett krig mellan olika
etniska grupper och många hade flytt, bl.a. till Sverige.
Orter jag minns nämnas i nyheterna var Gorazde,
Mostar, Pale, Srebrenica, Sarajevo. Begreppet enklaver
kom jag också ihåg liksom Daytonavtalet. Så mycket
mer var det inte.
Eftersom jag har två elever med bosniskt ursprung
i klassen så ville jag berätta för deras föräldrar att vi
skulle diskutera kriget på Balkan. Jag tänkte att det här
kommer säkert att väcka många frågor och funderingar som eleverna kommer att ta upp med sina föräldrar.
Jag skrev ett brev till elevernas föräldrar och bad att få
komma hem till dem och berätta vad vi skulle diskutera under lektionerna. Jag tänkte att det är bra om
vi vet om varandra, föräldrarna och jag. Det var inga
problem. Jag blev inbjuden och jag talade om på ett ungefär vad vi skulle beröra. Jag hade inga förväntningar
på att dom skulle berätta för mig om deras upplevelser.
Men dom började berätta om deras bakgrund, vilket
jag inte förväntat mig. En berättelse fick mig att stelna
till och känna mig illa till mods.
Jag började fördjupa mig i Jugoslaviens historia och
för mig framträdde en bild av en region i Europa där
förtryck och våld mellan olika stater och folkgrupperna
löpte som en röd tråd genom historien. Dock med ett
Marschen började i Nezuk där alla samlats/Marš je počeo u Nezuku gdje smo se i sastali (2011-07-08)
4
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
undantag då Josip Broz Tito gjorde entré på scenen. En
stark ledare som pekade med hela armen och talade om
att alla delrepubliker var lika mycket värda och att alla
var bröder och systrar. Men långt ner under ytan låg
något och pyrde, ett monster skulle en dag släppas lös.
Jag läste det jag kom åt på internet, tittade och lyssnade på Youtube klipp, var inne på bbc hemsida och
letade upp gamla nyhetssändningar. Jag fann bl.a. ett
inslag om en kvinna som bodde i staden Visegrad när
kriget startade. Hennes berättelse och vad som hände
henne och hennes familj fick mig att reagera starkt.
Vad fick några poliser/militärer att våldta denna civil
kvinna? Vad fick dessa män att våldta hennes dotter
medan mamman tvingades se på? Vad handlade detta
egentligen om? Jag läste mer om vad som hände i Visegrad under 1992. Några soldater hade tvingat in flera
civila i ett hus i Visegrad. Därefter hade de tänt på huset och de som försökte fly genom fönstren blev ihjälskjutna. Samtliga i huset blev innebrända. Det kändes
som det var en händelse från andra världskriget men
det var det inte. Det skedde efter andra världskriget i
Europa för bara 20 år sedan. Dessa händelser var ett
par i raden av många övergrepp på civilbefolkningen.
För många är dessa händelser ingen nyhet men för
mig var det det. Hur kunde det ske? Hur kunde grannar, arbetskamrater och gamla klasskompisar som levt
i broderskap börja mörda varandra, våldta varandra,
tortera varandra, fördriva varandra, plundra varandras
hem? Det här var frågor jag kunde inte släppa. Jag ville
få svar och jag sökte efter svar och de svar jag fick var
de som de flesta fått. Gamla oförrätter och övergrepp,
överdriven nationalism, användandet av propaganda
för att manipulera verkligheten för människor, politiker som utnyttjade nationalismens krafter och propaganda för att skapa ett vi och dom tänkande och där
makthavarnas egna position stärktes. Men ändå var
det svårt att förstå hur arbetskamrater och grannar en
dag skulle ta livet av varandra.
Mina historielektioner med eleverna hade blivit min
egna personliga resa på något sätt. Inom mig växte
inte bara ett sökande efter svar på frågor utan också
en bedrövelse över det som hänt. Till saken hör att jag
har en bosnisk arbetskamrat. En dag diskuterade vi
massakern i Srebrenica efter att ha sett ett reportage på
tv om de som flydde undan Ratko Mladic militär. Hon
berättade att varje år går människor den vägen som de
flyende tog. En marsch till minne och protest mot det
som skett. Den kallas Mars Mira berättade hon. Jag
tänkte att det här är något för mig. Här fick jag chansen
att visa mitt stöd och solidaritet med de drabbade. På
samma gång skulle det ge mig en chans att få komma
denna händelse nära. Så nära jag kunde komma.
J
ag fick tips om att några personer från Bosnien och
Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige skulle
organisera en grupp som skulle gå Mars Mira. Jag tog
kontakt med ansvarig och jag fick en plats i gruppen.
Jag tog mig till Sarajevo på egen hand och i princip
så kände jag ingen av de från Sverige som skulle gå
marschen. Vi möttes upp i Sarajevo och i Tuzla. Det
jag kände tidigt var ett varmt välkomnande i gruppen.
Ett riktigt toppengäng tyckte jag efter någon dag. Jag
kände mig välkomnad och trygg i deras sällskap. Jag
var en i gruppen.
Marschen började i Nezuk där alla samlats. Det var
tidigt på fredag förmiddag men det var redan varmt.
kvinna · žena | 50
Jonas Wallgren
Allt var förberett. Jag var i bra kondition, hade införskaffat vandringsskor, tejpat delar av fötterna som
skulle utsättas för skav och kroppen var täckt i tunna
heltäckande kläder som skydd mot solen. Nu var det
bara att gå. Solen sken och marschen började. Landskapet i området är mycket vackert och från början
kändes det som en marsch i ett naturskönt område.
Efter ett par mil fick jag reda på att någon i min
grupp svimmat av vätskebrist. Jag såg aldrig detta
eftersom vi i vår grupp gick i olika takt. Vi spreds ut
bland alla andra deltagare. Jag tänkte att här gäller det
att alltid fylla på vattenflaskorna vid vattentankbilar
Det jag kände tidigt var ett varmt välkomnande i gruppen. Ett riktigt toppengäng tyckte jag efter någon dag.
Jag kände mig välkomnad och trygg i deras sällskap.
och brunnar. Att svimma av p.g.a. vattenbrist skulle
jag undvika till varje pris.
Efter några mil började syftet med marschen att
bli allt tydligare. Längs vägen dök lokalbefolkningen
emellanåt upp. De visade sin sympati med oss som
gick. De kunde t.ex. bjuda på kaffe. På samma gång
som det var en vandring som var fysiskt jobbig, så var
det en vandring som mentalt ledde rakt ner i ett mörker. Snart ska det fösta tecknet visa sig. Jag kom fram
till platsen för den första massgraven längs vägen. Här
hade man funnit ca 650 lik efter bosniska muslimer.
Avrättade och nedgrävda. Fler platser för massgravar
skulle följa och sakta men säkert började känslan av
den ondska som en gång härjat att krypa in under mitt
skinn.
Vid flera tillfällen såg jag muslimska kvinnor längs
vägen. De stod vid sina hus och betraktade oss vandrare. Jag bedömer att de var allt mellan 35 och 60 år.
Det jag inte såg var några män i kvinnornas ålder. Jag
drog snabbt mina egna slutsatser.

List BH Saveza žena u Švedskoj
5
Jonas & Fahrudin

Vid ett tillfälle under marschen fick jag kontakt
med en person som hette Fahrudin. Han var en av de
som gav sig av från Srebrenica en dag i början av juli
1995. Han var en av dem som flydde undan från Ratko
Mladic militär. Fahrudin hade alltså gått den väg som
jag nu gick fast under helt andra omständigheter. Han
berättade att de som flytt inte vågade dricka vattnet i
naturen eftersom den bosnienserbiska militären förgiftat vattnet. På samma gång hade de ingen tillgång till
mat och de var jagade som djur. Ännu idag 16 år efter
denna händelse vaknar Fahrudin om nätterna. Han
vaknar upp från en mardröm som han tidigare levt.
Mina fötter hade tagit mycket stryk och blåsorna satt
tätt på fötterna. Jag gick till sjukvårdspersonal som stack
hål på mina blåsor och tvättade fötterna i desinfektion.
Jagad i den bosniska skogen, kämpar som ett djur för
att överleva. Utan mat och utan vatten. Jag hade svårt
att förstå hur han och många andra klarade av detta.
Marschen var en tuff uppgift för mig. Trots tillgången
till vatten och mat. Dessutom behövde jag inte tänka
på att få kroppen genomborrad av kulor.
Vandringen fortsatte och jag kom fram till en tankbil
fylld med vatten. Det var dags för påfyllning. Jag fortsatte därefter att gå och synintrycken varvades mellan
ett grönt vackert landskap och platser för massgravar.
Vid ett tillfälle kom jag fram till ett utbränt hus med
kulhål i väggarna. Jag satte mig mittemot huset där
skuggan gav mig svalka i den 40-gradiga värmen. Jag
betraktade huset och funderade på vilka scener som
utspelat sig här. Vilka hade bott i huset och vad hade
hänt? Det skulle jag aldrig få reda på. Jag kunde bara
gissa mig till vad som hänt.
Eftersom jag är svensk så ville jag markera detta på
något sätt. Jag ville tala om att jag var från Sverige och
6
hade kommit hit för att delta i marschen. Så jag hängde
en svensk flagga på min ryggsäck. Detta grepp gjorde
att folk blev lite nyfikna på mig. Det hände flera gånger
under marschen att människor gled upp vid min sida
och sade, ”Hello! Are you from Sweden?” Några sökte
kontakt med mig och det blev en del samtal med för
mig helt okända bosnier. Att såren efter kriget satt
djupt var inte att ta miste på. En yngre man berättade att hans syster hade träffat en pojkvän med ett
annat etniskt ursprung än vad deras familj hade. Deras
förhållande hade skapat spänningar och deras pappa
hade till slut gett sin dotter ett ultimatum. ”Antingen
väljer du din familj eller så väljer du din pojkvän, men
då väljer du bort din familj”, hade pappan sagt. Tjejen
valde sin familj och sa adjö till sin pojkvän.
Efter att ha gått fyra mil i 40-graders värme så var
det skönt att komma fram till platsen där tälten stod
uppställda. Det var den bosniska militären som hade
satt upp tälten som vi skulle övernatta i. I vårt tält
rymdes ca 6–8 personer. Men innan det var sovdags
så samlades vårt sällskap för att äta. Det var behövligt
efter dagens marsch. Det blev mycket prat om hur
dagens vandring hade gått. Alla hade krämpor och
ont i fötterna, mer eller mindre. Mina fötter hade tagit
mycket stryk och blåsorna satt tätt på fötterna. Jag gick
till Röda korsets sjukvårdspersonal som stack hål på
mina blåsor och tvättade fötterna i desinfektion.
Någon sa att det fanns plats i en av Röda korsets
bilar för dem som inte kunde gå den sista dagsetappen.
Jag tänkte, Aldrig! Jag ska bara gå, trots alla blåsor och
all smärta som jag hade i fötterna. När jag kom tillbaka
till vårt tält och mitt sällskap var det dags för mat. Det
blev bröd med kycklingpastej, korv, tomater och kaffe.
Jag har aldrig varit förtjust i tomaterna som jag får i
Sverige. De är lite sura och ganska smaklösa. Men nu
fick jag den godaste tomat jag någonsin satt tänderna i.
En bosnisk tomat, saftig och smakrik. Det var en helt
annan smakupplevelse jämfört med de tomater som
serveras i Sverige.
Vi satt och åt och pratade. Det var en härlig gemenskap trots att jag knappt kände de här människorna.
Öppna, glada, positiva och gästvänliga. Jag trivdes
verkligen med sällskapet. På samma gång så fanns det
så mycket sorg och smärta som människorna omkring
mig bar på. Alla hade en relation till kriget, mer eller
mindre. Det kunde vara en släkting eller ett syskon
som gått ett grymt öde till mötes. Skjuten och slängd i
en massgrav, avrättade utan att ens ha deltagit i kriget,
brutalt misshandlad, våldtagen. Allt det här hade jag
omkring mig. För min inre syn såg jag plötsligt ett
klipp från Youtube. Människor som avrättas, blivit
brända till döds, militär som skjuter, hus som brinner, folk som flyr. Mina tankar återgick till närvaron
i gruppen igen. Jag drack ur det sista av kaffet och
därefter borstade jag tänderna. Det var sen kväll och
det var läggdags. Dagens ansträngningar hade satt sina
spår och jag somnade ganska omgående.
J
ag vaknade upp på söndag morgon och det var dags
för den sista etappen. Fötterna värkte och det sved
när jag stoppade i fötterna i mina vandrarskor. Jag började gå och för varje steg jag tog kände jag ömhet och
värk i fötterna. Nu var det ca 4 mil kvar och jag tänkte
att nu biter du ihop. Jag tänkte på Fahrudin och vad
han och alla de andra gått igenom. Jag sa till mig själv.
”Gnäll inte, bara gå.” Varenda steg ömmade, solen
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
stekte och jag började få kramp i mina vadmuskler. Men
jag skulle absolut nå fram till Potocari för egen kraft.
Vandringen fortsatte och jag passerade fler platser
där den bosnienserbiska militären avrättat muslimska
män. Vandringen i solsken var också en vandring i
mörker. Det mörker som hade härskat under några år
under början av 1990-talet. Allt mer letade sig känslan
av ondska och död in i mitt medvetande.
Efter att ha vandrat ca 120 km så dök det upp en
liten handskriven skylt. På den stod det Potocari.
Nu förstod jag att det inte var långt kvar. Gående på
en höjd såg jag en stor byggnad i plåt. Det var något
bekant med den. Jag hade sett den förut på någon bild
eller i ett klipp från Youtube. Det var batterifabriken
där Mladic militär för några år sedan tvingat in många
bosniska män. Det var där inne flera avrättningar hade
ägt rum. Jag förstod att jag var framme i Potocari.
Efter några hundra meter längre fram såg jag även en
öppen plats med vita gravstenar. Det var begravningsplatsen för de som mördats under några dagar i juli för
16 år sedan.
Det var som att jag fick ny kraft inombords. Mina
steg blev lite längre och snabbare. Jag visste att mina
vänner väntade strax bredvid begravningsplatsen. Det
var där vi skulle samlas inför ett gemensamt intåg på
begravningsplatsen. Jag gick med lite snabbare steg
och där borta så jag den svenska flaggan. Dessutom
såg jag skymten av mina vänner. I just det ögonblicket
rusade flera känslor inombords. Glädjen över att ha
klarat de 12 milen. Glädjen över att få möta dem jag
började vandringen med. Glädjen över att få se den
svenska flaggan.
Jag kom fram till mina kompisar och glädjen var
stor efter att få ses tillsammans efter de tre dagarnas
marsch. Jag satte mig ner gräset tröttheten kom över
mig, värken i fötterna gjorde sig påmind igen. Helt
utan förvarning kände jag hur något vällde upp inom
mig. Det är som om något bara måste ut. Likt en
vulkan som får sitt utbrott. Jag kände hur tårarna bara
vällde fram, hejdlöst. Mitt i allt känslomässigt kaos
kände jag hur någon lade armen om mig, ville trösta
mig. Det var en underlig berg och dalbana mellan
glädje och sorg inom bara några få minuter.
Gruppen samlade ihop sig och vi skulle gå gemensamt in på begravningsplatsen. Det var fortfarande en
känslomässig berg och dalbana. Ena stunden euforisk
efter att ha klarat av marschen och i nästa sekund en
stor sorg över att se batterifabriken och begravningsplatsen. Vi kom in på begravningsområdet och kom
fram till alla de som skulle begravas dagen därpå. 613
personer hade identifierats sedan förra årets begravning och imorgon skulle de begravas. De skulle den
här gången få komma ner i jorden på ett respektfullt
och värdigt sätt. Vid en av de identifierade satt en
gammal kvinna och grät. Jag fick reda på att hon hade
förlorat fem manliga familjemedlemmar i Srebrenicamassakern. Det var tungt, mycket tungt att se.
Senare på kvällen åkte vi till en lägenhet i Srebrenica
där vi skulle sova över. Det var skönt att få dusch och
äta. Senare somnade jag i en soffa i lägenheten. När jag
vaknade upp på måndagen, begravningsdagen så mådde
jag inte bra. ”Förbannat” tänkte jag, nu har jag blivit
sjuk. Inte här i Bosnien. Jag kände mig yr, trött, var
tung i andningen och hade ingen matlust. Men det var
bara att packa ihop packningen. Nu skulle vi till begravningen. Väl framme på begravningen var det massor
kvinna · žena | 50
Eftersom jag är svensk så ville jag markera detta på något sätt. Så jag hängde en svensk flagga på min ryggsäck. Detta grepp gjorde att folk blev lite nyfikna på mig.
med människor. Åter igen hjärtskärande scener där
anhöriga till offer satt vid gravarna. En del grät högljutt
andra satt i tankar med tomma blickar. De anhöriga
skulle nu få begrava sin anhöriga. Det var dags.
E
fter begravningen gick färden mot Sarajevo där fler
av oss bodde under vistelsen i Bosnien. Väl framme
i Sarajevo tog vi tillfälligt adjö och jag åkte till mitt rum
som jag hyrde i Bascarsia. Matlusten hade inte infunnit
sig och jag mådde inte alls bra. Berodde det på värmen?
Eller var det alla mörka upplevelser som påverkat mig
mentalt? Eller var jag inte riktigt van vid vattnet och
maten i Bosnien? Kanske var det lite av varje.
Senare på måndagskvällen gick jag till en liten restaurang. Jag beställde in en pita burek. Skar upp den i
små bitar och ”tvingade” i mig pitan. Sköljde ner med
vatten, betalade och gick till mitt rum och somnade.
När jag vaknade upp på tisdag morgon var jag en helt
ny människa. Pita burek hade fått mig i bra skick igen.
Några dagar senare gick jag omkring i Sarajevo och
kom fram till en bro där det hängde en minnestavla. På
tavlan fanns två namn. Olga Sucic och Suada Dilberovic. Det var en minnestavla för dessa två civila som
blev skjutna av prickskyttar i Sarajevo i april 1992. De
var två av så många civila som fick sätta livet till i detta
vedervärdiga krig. Jag tänkte när jag stod vid bron att 
Målet närmar sig/Cilj se približava
List BH Saveza žena u Švedskoj
7
Mitt deltagande var ett sätt att visa sympati med de drabbade och en protest mot krig överhuvudtaget, men också
ett sätt att söka svar på de frågor som gripit tag i mig.

det här var inget krig. Det var något annat. Att mörda
och våldta civila är inte krig tänkte jag. Dom var ju
inget hot mot militären. Dessutom finns det krigslagar
som ska skydda civila. Bilden av etnisk rensning blev
hur tydlig som helst. Eller var det så att min bild av
krig var naiv. Det kanske är detta som är krig tänkte
jag. Krigens villkor och dess inneboende mörka krafter
som slungar människan in i en storm av empatilöshet
och hat. Är detta något vi alla kan hamna i under vissa
extrema förhållanden? Tanken är skrämmande.
Mitt deltagande i Mars Mira var ett sätt att visa
sympati med de drabbade och en protest mot krig
överhuvudtaget. Det var ett sätt för mig att få komma
en fruktansvärd händelse in på livet. Mitt upp i allt
blev det ett äventyr som skakade om mig och som satt
spår i mig. Men marschen var också, har jag kommit
på senare, ett sätt att söka svar på de frågor som gripit
tag i mig och som jag sökt svaren på i nyhetsartiklar
och i böcker. Visst hade jag fått svar på några av mina
funderingar. På samma gång har nya frågor dykt upp.
Hur hanteras alla de trauman som uppstått? Lägger
de drabbade locket på och vägrar prata om det som
hänt och i sådana fall, vilka uttryck tar sig detta och
hur påverkas familjerna? Eller väljer man att prata
om saken och vilken hjälp kan samhällena då erbjuda
de som drabbats? Det skiljer sig säkert beroende på i
vilket samhälle den drabbade lever i för dagen. Hur är
det att tvingas fly från sitt hemland där minnen och
identitet skapats och vad leder det till i den enskildes
vardag? Vad händer med individens identitet och var
hör hon hemma? Detta är frågor jag ställt mig och
funderat på.
Något annat som jag har funderat på är hur politikerna på Balkan kommer att hantera framtiden. Vad
krävs för att historian inte ska upprepa sig ännu en
gång? Hur ska man hantera den överdrivna nationalism som är så starkt förankrad hos vissa grupper. Är
det skolan som är lösningen? Hur arbetar man med
frågor beträffande intolerans? Hur använder man sitt
lands historia och hur tolkar man denna? Baseras
historian på fakta eller rör man ihop fakta och myter
som sedan blir sanningar? Hur ska man se på slaget på
Trastfältet 1389 där serberna besegrades av turkarna.
Här har politiker på Balkan ett stort ansvar när det
gäller hur man tolkar och hur man använder sin historia. Eller är det eu:s utvidgning som är nyckeln till fred
och samarbete?
Vid ett tillfälle i Sarajevo fick jag frågan om jag var
orolig för att det var så många muslimer omkring mig.
Jag som är kristen viking från norden, borde inte jag
känna oro?
För ett kort ögonblick förstod jag inte riktigt frågan
men började strax fundera på den. Var jag orolig? Nej!
Gick jag omkring och funderade på detta? Nej, inte det
heller. Men i en tid när islamofobin letat sig i människors medvetande kanske den här frågan ändå var
motiverad. Men varför skulle jag känna oro? Det fanns
ingen anledning. Jag hade träffat människor som bemötte mig på ett vänskapligt, trevligt och inbjudande
sätt. Det var personer som ställde upp för mig och som
jag kände förtroende för. Det var människor som blev
mina vänner. c
Begravningsplatsen i Potocari/Mezarje u Potočarima
8
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
Z
bog čega jedan ”običan Šveđanin” ide na jedan
marš dug dvanaest švedskih milja u Bosni na
vrućini od 40 stepeni? Jedan marš na kojem su
plikovi, žuljevi i bol u stopalama više pravilo nego
izuzetak. Zašto nisam uradio što i svi ostali Šveđani
rade na godišnjem odmoru? Otputovao do nekog ljetovališta ili jednostavno ostao kod kuće i odmarao se?
Ja nemam nikakve veze sa Bosnom ili bivšom Jugoslavijom. Jedini kontakt koji sam imao sa ovom regijom
bio je godišnji u Hrvatskoj 2005. godine. Tada sam se
sunčao i ljenčario u Poreču.
Inače radim kao nastavnik društvenih predmeta u
jednoj osnovnoj školi u zapadnoj Švedskoj. Jednoga
dana došlo je vrijeme za temu iz historije o prvom i
drugom svjetskom ratu za učenike osmoga razreda.
Posebna tačka bila je da se uporedi Drugi svjetski rat
sa ratom u bivšoj Jugoslaviji 1992–95. Učenici su dobili
zadatak da nađu sličnosti i razlike. To je vodilo tome
da sam se ja udubio u rat na Balkanu koji je počeo
početkom 1990-tih. Za mene je inače taj konflikt počeo
da blijedi na horizontu. Najviše iz razloga što su se
javili drugi konflikti i sva druga dešavanja u svijetu nakon 1995-te godine. Ali došlo je vrijeme da se udubim u
predmet. Čega sam mogao da se sjetim iz vijesti o ratu
u bivšoj Jugoslaviji? Da, da je to bio rat između raznih
etničkih grupa i da su mnogi izbjegli, između ostalog
u Švedsku. Mjesta kojih sam se mogao sjetiti iz vijesti
bila su Goražde, Mostar, Pale, Srebrenica, Sarajevo.
Sjećao sam se izraza enklave i Daytonskog sporazuma.
Ne više od toga.
Pošto u razredu imam dva učenika bosanskog porijekla želio sam objasniti njihovim roditeljima da ćemo
diskutovati rat na Balkanu. Mislio sa da će se javiti
mnoga pitanja i razmišljanja o kojima će ovi učenici
razgovarati sa svojim roditeljima. Napisao sam pismo
Marš Mira
Tekst: Jonas Wallgren
Prevela: Senada Bešić
Foto: Jonas Wallgren & Žena/Kvinna
Kako se to moglo desiti? Kako su komšije, radne kolege i stari školski drugovi koji su živjeli u bratstvu počeli
ubijati, silovati, mučiti, jedni druge, pljačkati kuće jedni
drugima? To su bila pitanja koja nisam mogao pustiti.
Želio sam naći odgovore i tražio sam odgovore i većina
odgovora koje sam dobio su isti koje su i drugi dobili.
roditeljima u kojem sam ih zamolio da ih posjetim i
da im objasnim o čemu ćemo diskutovati na mojim
časovima. Mislio sam da bi bilo dobro da se poznajemo, roditelji i ja. Nije bilo nikakvih problema. Bio sam
pozvan i objasnio sam im otprilike šta ćemo raditi.
Nisam očekivao da će oni meni pričati o svojim doživljajima. Ali oni su počeli pričati o sebi, što ja nisam
očekivao. Od jedne priče sam se zaledio i osjećao loše.
Počeo sam da se udubljujem u jugoslovensku historiju i preda mnom je izranjala slika jedne regije u Evropi
gdje se ugnjetavanje i nasilje između raznih država i
etničkih grupa provlačilo kao crvena nit kroz historiju. 
Susret u Tuzli/Mötet i Tuzla
kvinna · žena | 50
List BH Saveza žena u Švedskoj
9
pretjeran nacionalizam, korištenje propagande da bi
se manipulisalo stvarnošću, političari koji su koristili
snagu nacionalizma da bi stvorili jedno ja i oni razmišljanje i gdje su moćnici ojačali vlastite pozicije. Ali
ipak mi je bilo teško razumjeti kako su radne kolege i
komšije mogli ubijati jedni druge.
Moji časovi historije bili su na neki način i moje lično putovanje. U meni nije samo raslo traženje odgovora na pitanja nego i žalost nad onim što se desilo. Osim
toga imao sam i jednog bosanskog kolegu. Jednoga
dana smo diskutovali masakar u Srebrenici nakon jedne reportaže na tv o onima koji su uspjeli pobjeći vojsci
Ratka Mladića. Ona mi je rekla da svake godine ljudi
prolaze isti put koji su ovi bjegunci prošli. To je marš
sjećanja i protest zbog onoga što se desilo. To se zove
Marš Mira, rekla mi je. Pomislio sam da je to nešto za
mene. Ovo je šansa da pokažem svoju podršku i solidarnost sa stradalim. U isto vrijeme je to bila šansa da
se približim blizu događajima. Koliko se blizu može.
D
Problem sa žuljevima/Problem med skoskav

Izuzetak je bilo Josip Broz Titovo stupanje na scenu.
Jak vođa koji je pokazivao cijelom rukom i govorio
svim republikama da su isto vrijedne i da su svi braća i
sestre. Ali duboko ispod površine ležalo je nešto što je
tinjalo, čudovište koje će jednog dana biti pušteno.
Čitao sam ono do čega sam mogao doći na internetu,
gledao sam i slušao isječke sa Youtube, išao sam na
bbc-ovu stranicu i tražio stare vijesti.
Između ostalog sam našao jedan prilog o jednoj ženi
koja je u početku rata živjela u Višegradu. Reagovao
sam jako na njenu priču i ono što se desilo njoj i njenoj
porodici. Zbog čega je nekoliko policajaca/vojnika
Moja su stopala bila napeta i dobio sam plikove. Otišao
sam do medicinskog osoblja u Crvenom krstu koje mi je
probilo plikove i opralo noge sredstvom za dezinfekciju.
silovao ovu civilnu ženu? Zbog čega su ovi muškarci
silovali njenu kćerku prisiljavajući nju da to posmatra?
O čemu se u stvari tu radilo? Pitao sam o tome šta se
dešavalo u Višegradu u toku 1992. Nekoliko vojnika
prisililo je više civila da uđu u jednu kuću. Poslije su
zapalili kuću a one što su pokušali da pobjegnu kroz
prozor ubili su. Svi u kući su izgorjeli. To je ličilo na
dešavanje iz Drugoga svjetskog rata ali to nije bilo to.
To se desilo u Evropi poslije Drugoga svjetskog rata
i prije samo 20 godina. To su samo neki od mnogih
primjera nasilja nad civilnim stanovništvom.
Za mnoge ova dešavanja nisu bila nikakva novost ali za
mene jesu. Kako se to moglo desiti? Kako su komšije,
radne kolege i stari školski drugovi koji su živjeli u
bratstvu počeli ubijati, silovati, mučiti, jedni druge,
pljačkati kuće jedni drugima? To su bila pitanja koja
nisam mogao pustiti. Želio sam naći odgovore i tražio
sam odgovore i većina odgovora koje sam dobio su isti
koje su i drugi dobili. Stara nepravda i ugnjetavanje,
10
obio sam obavijest da će nekoliko osoba iz Bosanskohercegovačkog saveza žena organizovati grupu
koja će ići Marš Mira. Kontaktirao sam odgovornog i
dobio mjesto u grupi. Do Sarajeva sam stigao na svoju
ruku i u principu nisam poznavao nikoga od onih iz
Švedske koji će ići ovaj marš.
Sreli smo se u Sarajevu i u Tuzli. Ono što sam
rano osjetio u grupi je bila topla dobrodošlica. Poslije
nekoliko dana mislio sam da je to jednostavno jedna
super grupa. Osjećao sam se dobrodošao i siguran u
njihovom društvu. Bio sam jedan u grupi (misli kao
ravnopravan član).
Marš je počeo u Nezuku gdje smo se i sastali. Bio je
petak, rano prijepodne ali već je bilo jako toplo. Sve je
bilo spremno. Ja sam bio u dobroj kondiciji, nabavio
sam cipele za dugo hodanje, oblijepio sam dijelove
stopala koji su bili izloženi žuljevima i cijelo tijelo mi
je bilo prekriveno tankom odjećom kao zaštita protiv
sunca. Preostalo je samo da krenem. Sunce je sijalo i
marš je počeo. Okolina u tom području je puno lijepa i
u početku se činilo kao da je to jedan marš u prelijepoj
prirodi.
Nakon nekoliko milja saznao sam da se jedan iz
naše grupe onesvijestio zbog gubitka tečnosti. Nisam
to vidio pošto smo svi iz grupe išli u različitom taktu.
Razišli smo se među ostale učesnike. Mislio sam da je
važno puniti flaše sa vodom kraj svih tankova za vodu
i bunara. Pod svaku cijenu sam želio izbjeći da se onesvijestim zbog nedostatka tečnosti.
Poslije nekoliko milja počeo se nazirati smisao marša. Duž puta izlazilo je lokalno stanovništvo. Pokazivali su nam simpatiju. Nudili su kafu. Hodanje je bilo
fizički naporno ali je u isto vrijeme bilo hodanje koje je
vodilo ravno u mrak. Uskoro će se i prvi znak pokazati.
Došao sam do mjesta gdje se nalazila prva masovna
grobnica. Ovdje je pronađeno 650 leševa bosanskih
muslimana. Pogubljeni i zakopani. Duž puta je slijedilo
više masovnih grobnica i polako ali sigurno je jedan
osjećaj zla počeo da se uvlači pod moju kožu.
U nekoliko navrata sam vidio muslimanske žene
duž puta. Stajale su kraj svojih kuća i posmatrale nas.
Procjenjujem da su bile između 35 i 60 godina stare.
Nisam vidio muškarce njihovih godina. Brzo sam
izvukao zaključak.
Jedne prilike u toku marša uspostavio sam kontakt
sa jednom osobom koja se zove Fahrudin. On je jedan
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
od onih koji su napustili Srebrenicu jednoga dana
početkom jula 1995. On je jedan od onih koji je pobjegao vojsci Ratka Mladića. Fahrudin je prošao isti put
kojim ja sada prolazim ali pod sasvim drugim uslovima.
Pričao mi je da oni koji su bježali nisu smjeli piti vodu
jer su bosanski Srbi zatrovali vodu. U isto vrijeme nisu
imali hranu i bili su progonjeni kao životinje. I danas,
16 godina nakon ovih dešavanja, budi se Fahrudin noću.
Budi se iz more u kojoj je nekada živio. Progonjen u bosanskim šumama, boreći se kao životinja da preživi. Bez
hrane, bez vode. Bilo mi je teško razumjeti kako su on i
ostali mogli to izdržati. Za mene je marš bio težak. Uprkos što sam imao hranu i vodu. Osim toga nisam morao
razmišljati da će mi tijelo biti izrešetano mecima.
Hodanje se nastavilo i ja sam stigao do jednoga
tanka sa vodom. Bilo je vrijeme da se flaše napune.
Nastavio sa ići i pogled mi je prelazio sa prekrasnog
zelenog vidokruga do masovnih grobnica. Jedne prilike
sam stigao do jedne zapaljene kuće izrešetane mecima. Sjeo sam u sjenu nasuprot kuće da se rashladim
na temperaturi od 40 stepeni. Posmatrao sam kuću i
razmišljao o scenama koje su se ovdje odigravale. Ko
je živio u ovoj kući i šta se desilo s njima? Nikada neću
saznati. Mogu samo nagađati šta se desilo.
Pošto sam ja Šveđanin želio sam to na neki način
pokazati. Želio sam pokazati da dolazim iz Švedske
i da sam došao da učestvujem u maršu. Objesio sam
jednu švedsku zastavu na moj ruksak. Ljudi su postali
radoznali. Više puta su mi prilazili i govorili, ”Zdravo!
Je si li ti iz Švedske?” Neki su tražili kontakt sa mnom
i razgovarao sam sa više nepoznatih Bosanaca. Nisam
mogao propustiti da je rat ostavio duboke tragove. Jedan mladić mi je ispričao da mu je sestra imala momka
iz druge etničke grupe. Njihova veza izazvala je mnoge
nesuglasice i otac joj je na kraju postavio ultimatum.
”Izaberi ili on ili porodica, ali ako izabereš njega onda
si odbacila porodicu.” Djevojka je izabrala porodicu i
oprostila se sa momkom.
Nakon što smo išli četiri milje na 40 stepeni bilo je
fino doći na mjesto gdje su bili postavljeni šatori. Bosanska vojska je postavila šatore za prenoćište. U naš
šator je moglo stati 6–8 osoba. Prije nego što smo legli
sakupili smo se da večeramo. To smo zaista trebali nakon današnjeg marša. Puno smo razgovarali o današnjem hodanju. Svi su imali grčeve i bolove u stopalama. Moja su stopala bila napeta i dobio sam plikove.
Otišao sam do medicinskog osoblja u Crvenom krstu
koje mi je probilo plikove i opralo noge sredstvom za
dezinfekciju.
Neko je rekao da ima mjesta u vozilima Crvenog
krsta za one koji ne mogu izdržati posljednju etapu
marša. Pomislio sam. Nikada! Ja ću hodati uprkos svim
plikovima i bolovima. Kada sam se vratio do moga šatora bilo je vrijeme za hranu. Dobili smo kruh i pileću
paštetu, salamu, paradajz i kafu. Nisam nikada volio
paradajz u Švedskoj. Mislim da je kisel i bez ukusa. Ali
sada sam dobio najukusniji paradajz koji sam ikada
zagrizao. Bosanski paradajz, sočan i ukusan. To je bio
sasvim drugo okus u poređenju sa paradajzom koje se
servira u Švedskoj.
Sjedili smo, jeli i pričali. Bilo je to fino društvo uprkos da ja nisam poznavao ove ljude. Otvoreni, veseli,
pozitivni i gostoljubivi. Bilo mi je zaista prijatno u tom
društvu. U isto vrijeme je bilo prisutno puno bola i
žalosti koje su ovi ljudi nosili. Svi su manje više imali
neku relaciju prema ratu. Mogao je to biti neki njihov
kvinna · žena | 50
Želio sam pokazati da dolazim iz Švedske i da sam došao
da učestvujem u maršu. Objesio sam jednu švedsku
zastavu na moj ruksak. Ljudi su postali radoznali.
rođak ili brat ili sestra koji je imao surovu sudbinu.
Ubijen i bačen u masovnu grobnicu, pogubljen bez da
je učestvovao u ratu, brutalno mučen, silovana. Sve je
to bilo oko mene. U meni se pojavio jedan isječak sa
Youtube. Ljudi kako se pogubljuju, pale na smrt, vojska
koja puca, kuće kako gore, ljudi kako bježe. Vratio sam
se mislima mojoj grupi. Popio sam ostatak kafe i oprao
zube. Bila je noć i vrijeme za spavanje. Današnji napor
učinio je svoje i odmah sam zaspao…
P
robudio sam se u nedjelju ujutro i došlo je vrijeme
za posljednju etapu. Stopala su me boljela i peklo
me je kada sam obuo cipele. Počeo sam hodati i pri
svakom koraku sam osjećao osjetljivost i bolove u
stopalama. Ostalo je još samo četiri milje i mislio sam
samo da izdržim. Mislio sam kroz šta su Fahrudin i
drugi prošli. Rekao sam sebi; ”Ne gunđaj, hodaj samo.”
Osjećao sam svaki korak, sunce je peklo i počeo sam
dobivati grčeve u listovima. Ali ću ja pod svaku cijenu i
vlastitom snagom stići do Potočara.
Nastavili smo ići i prolazio sam pored mjesta gdje je
bosanskosrpska vojska pogubila muslimanske muškarce. Hodanje na suncu bilo je isto tako hodanje po mraku. Mrakom koji je vladao nekoliko godina početkom
1990-tih. Sve više sam postajao svjestan osjećaja zla i
smrti koji su se uvlačili u moju svijest.

Masovna grobnica sa 629 leševa/En massgrav med 629 lik
List BH Saveza žena u Švedskoj
11
Moje učestvovanje u Maršu Mira bio je jedan način da
iskažem simpatije prema stradalim i protest protiv rata
uopšte. Ali marš je, na to sam došao kasnije, bio način
da tražim odgovore na pitanja koja su me obuzimala i ja
sam tražio odgovore u vijestima i knjigama.

Nakon hodanja od 120 kilometara pojavila se jedna
ploča ispisana rukom. Na njoj je pisalo Potočari.
Shvatio sam da nema još dugo. Idući preko jednog brda
ugledao sam jednu veliku metalnu građevinu. Bila mi
je poznata. Vidio sam je na nekoj slici ili na Youtube.
To je bila fabrika baterija u koju je Mladićeva vojska
natjerala bosanske muškarce. Ovdje se desilo više
pogubljenja. Shvatio sam da sam stigao u Potočare.
Nakon nekoliko stotina metara vidio sam otvoreno
mjesto sa bijelim nišanima. To su bili mezari za one
koji su ubijeni tokom nekoliko dana u julu prije šesnaest godina.
Osjetio sam kao da dobivam novu snagu. Koraci su
mi postali lakši i brži. Znao sam da me prijatelji čekaju
blizu mezara. Tu smo se trebali sastati da bi zajedno
ušli na mezare. Krenuo sam brže i ugledao sam švedsku zastavu. Vidio sam i obrise mojih prijatelja. U tom
trenutku se u meni probudilo puno osjećaja. Radost
da sam prešao dvanaest milja. Radost da sam se sreo
sa onima sa kojima sam krenuo. Radost da sam vidio
švedsku zastavu.
Prišao sam mojim prijateljima i osjetili smo radost
susreta nakon trodnevnog marša. Sjeo sam u travu,
obuzeo me umor, osjećao sam bol u stopalama. Bez
ikakve najave nešto se u meni pokrenulo. Nešto što je
moralo vani. Kao vulkan pred izbijanje. Osjetio sam
kako su suze potekle, bezgranično. U sred toga haosa
osjećaja osjetio sam nečiju ruku oko ramena, neko
me je želio utješiti. Bilo je to čudno kretanje gore dole
između sreće i tuge u samo nekoliko minuta.
Sakupili smo se u grupi da bi ušli na mezare. Još uvijek su moji osjećaji išli gore dole, radost, tuga. Jednoga
trena euforija zato što sam prošao marš a u drugoj
sekundi velika žalost pri pogledu na fabriku baterija i
mezare. Stigli smo do dijela na kojem će se sutradan
biti sahrana. 613 osoba je identifikovano od prošlogodišnje sahrane. Ovaj put će biti spušteni u zemlju
sa poštovanjem i na dostojanstven način. Kraj jednog
identifikovanog sjedila je jedna stara žena i plakala.
Saznao sam da je ona izgubila pet muškaraca iz svoje
porodice u srebreničkom masakru. To je bilo teško,
teško za gledati.
Kasnije smo odveženi do jednoga stana u Srebrenici
gdje smo trebali prenoćiti. Bilo je ugodno istuširati se
i jesti. Poslije sam zaspao na jednom kauču u stanu. U
ponedjeljak kada sam se probudio, dan sahrane, nisam
se osjećao dobro. ”Do vraga”, mislio sam, ne želim sada
biti bolestan. Ne ovdje u Bosni. Osjećao sam vrtoglavicu, umor, teško sam disao i nisam imao apetit. Ali
preostalo je samo da se spakujem. Sada ćemo na sahranu. Na mjestu sahrane bilo je puno svijeta. Ponovo
srceparajuće scene sa rodbinom koja sjedi uz žrtve uz
mezare. Neki su glasno plakali a drugi sjedili u svojim
mislima praznih pogleda. Rodbina će sahraniti svoju
rodbinu. Vrijeme je.
P
oslije dženaze otišao sam za Sarajevo gdje je većina
od nas živjela tokom boravka u Bosni. U Sarajevu
smo se oprostili i ja sam otišao u sobu koju sam iznajmio
Kratak predah u šumi/Kort rast i skogen
12
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
na Baščaršiji. Još uvijek nisam dobio nazad apetit i
nisam se dobro osjećao. Da li je to bilo zbog vrućine?
Ili su mračni doživljaji mentalno uticali na mene? Ili
nisam navikao na vodu i hranu u Bosni? Možda malo
od svega toga.
Kasnije naveče otišao sam do jednog malog restorana. Naručio sam burek. Isjekao sam ga u male komade
i ”natjerao” sebe da ga pojedem. Zalio sam vodom,
platio i otišao do sobe gdje sam zaspao. Kada sam se
probudio u utorak ujutro osjećao sam se kao nov čovjek. Burek me je oporavio.
Nekoliko dana kasnije hodao sam Sarajevom i došao
do jednog mosta gdje se nalazila jedna spomen-ploča.
Na tabli su pisala dva imena. Olga Sučić i Suada Dilberović. To je bila spomen-ploča za dvoje civila ubijenih
od snajperista u Sarajevu u aprilu 1992 godine. To je
bilo dvoje od mnogih civila koji su izgubili život u tom
odvratnom ratu. Kada sam stajao na mostu razmišljao
sam da to nije bio nikakav rat. To je bilo nešto drugo.
Ubijati i silovati civile nije rat, mislio sam. Oni nisu
bili nikakva prijetnja vojsci. Osim toga postoje ratni
zakoni koji štite civile. Slika etničkog čišćenja bila mi
je jasna. Ili je moja predstava o ratu potpuno naivna.
Možda je to to što je rat. Ratni uslovi i njegove mračne
unutrašnje snage koje bacaju ljude u oluju bezosjećajnosti i mržnje. Je li to nešto gdje sve svi možemo naći u
ekstremnim uslovima? Misao je bila zastrašujuća.
Moje učestvovanje u Maršu Mira bio je jedan način
da iskažem simpatije prema stradalim i protest protiv
rata uopšte. To je bio način da se približim tim strašnim dešavanjima. To se pretvorilo u avanturu koja je
ostavila duboke tragove u meni. Ali marš je, na to sam
došao kasnije, bio način da tražim odgovore na pitanja
koja su me obuzimala i ja sam tražio odgovore u vijestima i knjigama. Dobio sam odgovor na neka razmišljanja. Ali istovremeno javila su se nova pitanja.
Kako svi postupaju sa nastalim traumama? Stavljaju
li nastradali poklopac na sve i odbijaju da pričaju o svemu i u tom slučaju, koje izraze to dobiva i kako to utiče
na porodice? Ili se odabire da se priča o tome i koju
pomoć pružaju društva stradalim? Sigurno se to razlikuje zavisno u kojem društvu stradali danas žive. Kako
je napuštati vlastitu zemlju gdje su sjećanja i identitet
stvarani i kuda vode putevi svakog pojedinca.? Šta
se dešava sa ličnim identitetom i gdje osoba pripada?
To su pitanja koja sam sebi postavljao i o kojima sam
razmišljao.
Drugo o čemu sam mislio je kako bosanski političari
upravljaju sa budućnošću? Šta treba da se historija ne
bi ponovila? Kako se upravlja pretjeranim nacionalizmom koje je tako jako prisutno kod nekih grupa? Je li
škola rješenje? Kako se radi sa pitanjima vezanim za
netoleranciju? Kako se koristi historija zemlje i kako se
ona tumači? Zasniva li se historija na činjenicama ili
se miješaju činjenice i mitovi od kojih se prave istine?
Kako se gleda na bitku na Kosovu 1389. kada su Srbi
poraženi od Turaka? Ovdje imaju bosanski političari
veliku odgovornost kada se radi o tumačenju i korištenju vlastite historije. Ili je širenje eu ključ za mir i
saradnju?
Jednom prilikom sam u Sarajevu upitan da li sam zabrinut zato što se nalazi mnogo muslimana oko mene.
Ja sam hrišćanin, viking sa sjevera, zar ne bi trebao biti
zabrinut?
Na trenutak nisam razumio pitanje i počeo sam
razmišljati. Jesam li bio zabrinut? Ne! Da li sam hodao
kvinna · žena | 50
Lokalno stanovništvo nudi kafu/Lokalbefolkningen bjuder på kaffe
i razmišljao o tome? Ne, niti to. Ali u jednom vremenu
kada islamofobija traži put u ljudsku svijest može ovo
pitanje biti motivisano. Ali zašto bih ja bio zabrinut?
Nije postojao nikakav razlog. Sreo sam ljude koji su me
prihvatili na prijateljski, prijatan i prihvatljiv način. To
su osobe koje su stale uz mene i uz koje sam se osjećao
sigurnim. To su ljudi koji su postali moji prijatelji. c
Potočari, 2011-07-11
List BH Saveza žena u Švedskoj
13
A
Praznik ispunjen
pjesmom i igrom
Tekst: Muharem Sitnica Sića i Fikret Tufek
Foto: Muharem Sitnica Sića i Haris Tucaković
Svečanu akademiju povodom Dana državnosti BiH
priredio je BH Savez žena u Švedskoj u saradnji sa Savezom bh. udruženja, Bosansko-švedskim savezom žena,
BH Savezom omladine, Islamskom zajednicom Bošnjaka,
Muslimanskim omladinskim savezom, Savezom Banjalučana, Savezom logoraša BiH, MDD Merhamet i Trezvenjačkim obrazovnim savezom NBV.
C
entralna proslava Dana državnosti Bosne i Hercegovine u Švedskoj održana je u 26. novembra
2011. u prostorijama Doma kulture (Kulturhuset)
u Skövdeu pred više od 350 učesnika i gostiju.
Svečanu akademiju povodom Dana državnosti bih
priredio je bh Savez žena u Švedskoj u saradnji sa
Savezom bh. udruženja, Bosansko-švedskim savezom
žena, bh Savezom omladine, Islamskom zajednicom
Bošnjaka, Muslimanskim omladinskim savezom, Savezom Banjalučana, Savezom logoraša bih, mdd Merhamet i Trezvenjačkim obrazovnim savezom nbv.
Na prigodnoj izložbi sa oko 40 različitih slika predstavila se Sada Ožegović iz Kristianstada.
Svečana akademija počela je himnom Bosne i Hercegovine. Švedsku himnu izveo je hor udruženja Ljiljan
Växjö (dirigentica Besima Mašić), a pjesmu Zemljo
moja hor Sevdalinka, sekcija udruženja Zajedno Lidköping, sa solistima Suadom Mehinovićem, Senadom
Zahirovićem i Behidžom Fatimić.
Uvod u jednodnevno druženje i zajedničku proslavu
Dana državnosti bih najavila je Senada Bešić, potpredsjednica bh Saveza žena (bhkrf), a dobrodošlicu svima
i čestitku poželila je i uputila Emina Ćejvan, predsjednica bhkrf.
Veleposlanik mr. Darko Zelenika čestitao je Dan
državnosti svim građanima bih u Švedskoj, te uputio
apel da se ne zloupotrebljava vizni režim, kazavši da je
samo u ovoj godini do sada preko 400 osoba zatražilo
neosnovano azil u Švedskoj. Čestitke povodom Dana
državnosti uputili ) uputila je Fadila Jašarević (Trezvenjački obrazovni savez nbv) su predstavnici saveza i
organizacija s bh. predznakom: Fikret Kadić (Savez bh.
udruženja), Smajo Šahat (Islamska zajednica Bošnjaka),
Izet Bešić (Savez logoraša bih), Alen Salkić (bemuf,
Muslimanski omladinski savez), Mirsad Filipović (Savez Banjalučana), Melkina Filipović (Bosansko-švedski
savez žena) te Smail Jonuz i Edin Osmančević (Stranka
14
lla bosniska förbund och organisationer tillsammans anordnar minnesstund för offren för
folkmordet i Srebrenica (europeisk minnesdag för
offren för folkmordet i Srebrenica den 11 juli 1995)
samt gemensamt firande av Bosnien-Hercegovinas
nationaldag (den 25 november).
Det centrala firandet av Bosnien-Hercegovinas nationaldag 2011 och BHKRF:s centrala kulturevenemang
under namnet Samma rötter hölls den 26 november
2011 i Kulturhuset i Skövde inför drygt 350 medverkande och åskådare.
Akademisk högtid angående Bosnien-Hercegovinas
nationaldag har arrangerats av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund (BHKRF) i samarbete med
Bosnisk-Hercegovinska Riksförbundet (BHRF), BosniskSvenska Kvinnoförbundet (BSKF), Bosnisk-Hercegovinska Ungdomsförbundet (BHUF), Bosniakiska Islamiska
Samfundet (BIS), Bosnien-Hercegovinas Muslimska
Ungdomsförbund (BeMUF), Riksförbundet Banja Luka
(RFBL), Bosnien-Hercegovinas Koncentrationslägerfångarnas Riksförbund, MDD Merhamet Sverige och
Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV).
Under hela vecka, i samband med Behars 20-års
jubileum, har föreningen Behar Skövde varje dag arrangerat Öppet hus med flera kulturprogram.
dijaspore bih i Udruženje za njegovanje sjećanja na
žrtve genocida Nikad više).
Hor Safiri udruženja Zajedno Lidköping nastavio je
program video performansom Pod zastavom ljiljana.
Suad Mehinović govorio je recital Nema nama mira
dok nam otimljeju Bosnu na tekst Džemala Poljakovića. Igre iz bih izvela je folklorna grupa udruženja Miris
Örebro u koreografiji Ajle Dizdarević. Sadeta Sokol
govorila je svoju Pjesmu posvećenu Bosni.
Zekija Čehić otpjevala je Da sam ptica i da imam
krila u pratnji Hajrudina Zukanovića, a Poemu Bosni
govorila je autorica Enisa Popović Čengić. Mehmed
Hasaković govorio je Sarajevo nije šala na tekst Benjamin Isovića, dok je sevdalinku Neko tiho ulicom pjevuši izveo hor Sevdalinka, sekcija udruženja Zajedno
Lidköping, što je prihvatila publika u prepunoj sali.
U
drugom dijelu programa predstavili su se aktivisti
bh Saveza žena u Švedskoj s gostima u programu
pod jedinstvenim nazivom Isti korijeni u kojem su
nastupili: folklorna grupa Mladost iz udruženja Zajedno Lidköping te folklorne grupe iz udruženja Ljiljan
Växjö, Ljiljan Oskarshamn, Respekt Karlskrona i Miris
Örebro, sazlija Asim Hodžić, predstavnici Odbora
za kulturu sa švedskim plesom, horovi Ljiljan Växjö
i Sevdalinka iz udruženja Zajedno Lidköping, Senija
Husejinović, Mehmed Hasaković, Suad Mehinović,
Hajrudin Zukanović, društvo žena Sedef Malmö, Sabaheta Vehabović, Belma Hafizović, Mersiha Merdžić i
Mirsada Kahriman.
Cjelodnevni program pripremio je Odbor za kulturu
na čelu sa Nerminom Halilovićem.
U
trećem dijelu programa prikazan je dokumentarni
film Harisa Tucakovića 20 godina Behara i s dvije
pjesme predstavljen hor udruženja Behar Skövde. U
prostorijama Behara održane su brojne kulturne
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
Društvo žena ”Sedef” Malmö
manifestacije u povodu 20-godišnjice ovog udruženja,
jednog od prvih osnovanih u Švedskoj, koje je učestvovalo i na osnivačkoj skupštini Saveza bh. udruženja u Örebru 1992. godine. 25. novembra u Beharu je
predstavljen roman Mirsada Omerbašića Banjalučki
crveni kombi, o novinarstvu i Bosanskoj pošti govorio
je Fikret Tufek, a hor Behara predstavio se prigodnim
pjesmama pod upravom Amele Maksumić i uz pratnju
na gitari Jasmina Vižlina. Hajrudin Zukanović nastupio
je sa sevdalinkama. O 20 godina Behara govorili su
Jusuf Ćorić, Salih i Asima Pašalić i Ibro Burzić. Cijele
sedmice u Beharu su bile manifestacije Otvorena kuća
na kojima su između ostalog nove knjige predstavili
Nizama Granov Čaušević i Hajrudin Čaušević.
U nastavku priređeno je zabavno veče uz muziku
benda Zlatne strune i divnoj atmosferi salom je odjekivala naša pjesma i igra i s ponosom se može reći da je u
Skövdeu bila BiH u malom. (Bosanska pošta) c
 slike/bilder
Folklorna grupa ”Mladost/Ungdom” iz udruženja ”Zajedno/Tillsammans” Lidköping
kvinna · žena | 50
List BH Saveza žena u Švedskoj
15

Senada Bešić & Emina Ćejvan
”Miris” Örebro
”Sevdalinka” – ”Zajedno/Tillsammans” Lidköping
Ambasador Darko Zelenika s mladima udruženja ”Ljiljan” Oskarshamn i Asimom Hodžićem
Sadeta Sokol & Zekija Čehić
Sada Ožegović
Senija Husejinović
”Respekt” Karlskrona
16
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
Mehmed Hasaković
”Ljiljan” Växjö
Enisa Popović Čengić
”Ljiljan” Växjö
”Safiri” – ”Zajedno/Tillsammans” Lidköping
Odbor za kulturu sa švedskim plesom/Kulturkommittén med svensk dans
kvinna · žena | 50
List BH Saveza žena u Švedskoj
Haris Tucaković & Muharem Sitnica Sića c
17
Verksamhet
i samarbete med NBV
Aktivnosti
u saradnji sa NBV-om
Folklorna grupa | Folkdansgruppen ”Ljiljan” Växjö
folkdans
seminarium
Oskarshamn 29–30
oktokt
2011
Oskarshamn
29–30
2011
Växjö
3131
oktokt
Växjö
Karlskrona
novnov
Karlskrona 2–4
2–4
Lidköping 9–11
novnov
Lidköping
9–11
Karlskrona 1212
novnov
Karlskrona
Lidköping 1819
febnov
2012
Borås
Lidköping
18 feb 2012
Koreograf: Nisail Halilovic
Koreograf: Nisail Halilovic
Respekt
karlskrona
”Ljiljan” Växjö
”Ljiljan” Växjö
Folklorna grupa | Folkdansgruppen ”Respekt” Karlskrona
Folklorna grupa | Folkdansgruppen ”Ljiljan” Oskarshamn
18
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
Folklorna grupa ”Mladost” iz udruženja ”Zajedno” Lidköping | Folkdansgruppen ”Ungdom” från föreningen ”Zajedno” Lidköping
Projekt ”Svjetlo u tunelu – žene protiv
nasilja” provodi BH Savez žena uz potporu Ungdomsstyrelsena i NBV-a |
Projektet ”Ljuset i tunneln – kvinnor
mot våld” drivs av BHKRF med stöd av
Ungdomsstyrelsen och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet NBV
Novogodišnja predstava
”Vesela vreća” udruženja
”Behar” Skövde | Nyårsföreställningen ”Den skojiga
säcken” av kulturföreningen ”Behar” Skövde
U projekt se uključilo 14 udruženja |
14 föreningar genomför aktiviteter
i samband med projektet: ”Behar”
Skövde, ”Biser” Kristianstad, ”Bosna”
Kalmar, ”Fatima Gunić” Göteborg,
”Femina” Borås, ”Kvinna 99” Värnamo,
Kvinnoavdelningen vid IF Västerås,
”Linköping 2000” Linköping, ”Ljiljan”
Oskarshamn, ”Ljiljan Växjö”, ”Ljuset”
Skövde, ”Respekt” Karlskrona, ”Sedef
Malmö” och ”Tillsammans” Lidköping
”Behar” Skövde
”Hamletu u pohode”, studijsko putovanje u Dansku |
”Hamletresa”, studieresa
till Helsingör (Hamlets
slott) | ”Bosna” Kalmar
Više informacija | Mer info:
www.bhkrf.se
kvinna · žena | 50
List BH Saveza žena u Švedskoj
19
Jämställdhetsintegrering
Jämställdhetspolitikens
Detta kapitel ger en bakgrund och förklaring
till vad jämställdhetsintegrering innebär och
varför det är så viktigt.
mål
D
Gender är det
engelska ordet för
genus, dvs. socialt
eller kulturellt kön.
Mainstream är
det engelska ordet
för huvudfåra,
huvud strömning.
Gender mainstreaming är det
engelska uttrycket
för integrering av
ett jämställdhetsperspektiv eller
jämställdhetsintegrering.
et övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha
samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Det innebär bland
annat följande:
•jämn fördelning av makt och inflytande
•samma möjligheter till ekonomiskt oberoende
•lika villkor och förutsättningar i fråga om
företagande, arbete, anställnings- och andra
arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i
arbetet
•lika tillgång till utbildning och möjligheter till
utveckling av personliga ambitioner, intressen
och talanger
•delat ansvar för hem och barn
•frihet från könsrelaterat våld.
Jämställdhetsintegrering –
en strategi
V
id fn:s kvinnokonferens i Peking 1995 antogs
en deklaration och en handlingsplan för jämställdhetsarbetet. I Pekingdokumentet lyfts gender
mainstreaming som strategi fram och sedan dess är
det ett vedertaget begrepp och den strategi som man
försöker förverkliga inom Förenta Nationerna, Europeiska Unionen och Nordiska ministerrådet.
Sedan 1994 har den svenska regeringen antagit gender mainstreaming eller jämställdhetsintegrering som
strategi för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen.1
Jämställdhetsintegrering är ett medel, en strategi, för att uppnå de jämställdhetspolitiska malen. Strategin innebär att ett jämställdhetsperspektiv integreras i alla led av beslutsfattande, planering och utförande av en
verksamhet.
samhällsområden. Med andra ord måste ett jämställdhetsperspektiv läggas på alla politikområden
och inom ramen för berörda organs ordinarie verksamhet. För att regeringens jämställdhetsmål – lika
möjligheter, rättigheter och skyldigheter för både
kvinnor och män – skall kunna uppnås måste förslag
och beslut och annan verksamhet utarbetas och
analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv.
Jämställdhetsintegrering innebär att ett ökat
ansvar för jämställdhetspolitiken åläggs all
verksamhet. Den som har ansvar för en verksamhet har även ansvar för att integrera ett
jämställdhetsperspektiv i denna verksamhet.
Jämställdhetsintegrering tar sikte på hur en
verksamhet organiseras och hur beslutsprocessen utformas så att ett jämställdhetsperspektiv kan
införlivas i dess olika delar. Verksamheten måste
organiseras och bedrivas så att ett jämställdhetsperspektiv genomsyrar de underlag, i form av information, statistik och analyser, som ligger till grund
för beslutsfattande. (jfr Ändrad ordning. Strategisk
utveckling för jämställdhet, Ds 2001:64).
Att integrera jämställdhet i verksamheten innebär att arbeta på ett nytt sätt. Det finns utarbetade
metoder och arbetssätt för detta. Flera av metoderna
finns beskrivna i en handbok som har tagits fram
av en arbetsgrupp på Näringsdepartementet. Boken
(skrivet av Ulrika Lorentzi, frilansskribent och Helén
Lundkvist, Näringsdepartementet) heter Gör det
jämt – att integrera jämställdhet i verksamheten. c
Med jämställdhetsintegrering avses enligt Europarådets definition: (om)organisering, förbättring,
utveckling och utvärdering av beslutsprocesser, så att
ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen,
av de aktörer som normalt sett deltar i beslutsfattandet.2
Jämställdhetsintegrering är nödvändig därför att
jämställdhetspolitiken inte kan formas isolerad från
andra politikområden. För att uppnå jämställdhet
måste statsmakterna vidta åtgärder inom alla
20
List BH Saveza žena u Švedskoj
Denna bok kan beställas av Fritzes Offentliga Publikationer
Internet: www.fritzes.se | E-post: [email protected]
Telefon: 08-690 91 90 | Fax: 08-690 91 91
Postadress: 106 47 Stockholm
50 | žena · kvinna
Gender mainstreaming
Integracija rodne ravnopravnosti
Cilj politike
Ovo poglavlje daje osnovu i objašnjenje šta jämställdhetsintegrering/integracija rodne ravnopravnosti podrazumijeva i zašto je tako važna.
ravnopravnosti polova
S
veobuhvatni cilj švedske politike rodne ravnopravnosti/ravnopravnosti polova je da žene i
muškarci imaju iste mogućnosti, prava i obaveze u svim životnim oblastima. To, između ostalog,
podrazumijeva slijedeće:
•ravnopravnu raspodjelu moći i uticaja
•iste mogućnosti za ekonomsku nezavisnost
•jednake uslove i pretpostavke u vezi poduzetništva, rada, zapošljavanja i drugih radnih uslova
kao i razvojnih mogućnosti u radu
•jednak pristup obrazovanju i mogućnosti razvoja ličnih ambicija, zanimanja i nadarenosti
•podijeljenu odgovornost za dom i djecu
•slobodu od seksualnog nasilja.
Gender mainstreaming – jedna
strategija
N
a 4. svjetskoj konferenciji žena u Pekingu 1995.
usvojene su Deklaracija i Platforma za akciju za
rodnu ravnopravnost. U Pekinškom dokumentu se
gender mainstreaming ističe kao strategija i nakon
toga je opšteprihvaćen pojam i strategija koja se pokušava ostvariti u Ujedinjenim Narodima, Evropskoj
Uniji i Nordijskom ministarskom vijeću.
Nakon 1994. je švedska vlada usvojila gender
mainstreaming ili jämställdhetsintegrering kao
strategiju za postizanje ciljeva politike rodne ravnopravnosti.1
Jämställdhetsintegrering, prema definiciji Evropskog vijeća, podrazumijeva: (pre)uređenje, poboljšanje, razvoj i vrjednovanje procesa odlučivanja,
tako da se perspektiva rodne ravnopravnosti sjedini
u svako odlučivanje, na svim nivoima i u svakoj
fazi procesa, od učesnika koji normalno sudjeluju u
odlučivanju.2
Jämställdhetsintegrering, tj. integracija rodne
ravnopravnosti, je nužna jer se politika rodne ravnopravnosti ne može oblikovati odvojeno od drugih političkih oblasti. Radi ostvarivanja rodne ravnopravnosti moraju predstavnici vlasti poduzimati mjere u
svim društvenim oblastima. Drugim riječima, mora
se perspektiva rodne ravnopravnosti unositi u sve
oblasti politike u okviru redovnih aktivnosti odnosnih organa. Da bi se ostvario vladin cilj rodne ravnopravnosti – jednake mogućnosti, prava i obaveze i
za žene i za muškarce – mora se i prijedlog i odluka i
druga aktivnost razraditi i analizirati iz perspektive
rodne ravnopravnosti.
kvinna · žena | 50
Integracija rodne ravnopravnosti je sredstvo, strategija, za postizanje
ciljeva politike rodne ravnopravnosti. Strategija podrazumijeva integraciju perspektive rodne ravnopravnosti u svim fazama odlučivanja,
planiranja i provođenja aktivnosti.
Integracija rodne ravnopravnosti ima u vidu kako
će se aktivnost organizovati i kako će se proces odlučivanja oblikovati tako da se perspektiva rodne ravnopravnosti može sjediniti u njenim raznim dijelovima. Aktivnost se mora organizovati i voditi tako da
perspektiva rodne ravnopravnosti prožima osnove, u
vidu informacija, statistike i analiza, koje čine osnovu
za odlučivanje. (uporedi Ändrad ordning. Strategisk
utveckling för jämställdhet, Ds 2001:64).
Integracija rodne ravnopravnosti podrazumijeva da
se povećana odgovornost za politiku rodne ravnopravnosti nalaže u svim aktivnostima. Ko je
odgovoran za aktivnost, odgovoran je i da integriše
perspektivu rodne ravnopravnosti u tu aktivnost.
Gender je engleska riječ i znači
rod, tj. društveni ili
kulturološki pol.
Mainstream je
engleska riječ i
znači matica, glavna struja/brazda.
Gender mainstreaming je
engleski izraz
za integraciju
perspektive rodne
ravnopravnosti ili
integraciju rodne
ravnopravnosti.
Integracija rodne ravnopravnosti u aktivnosti
podrazumijeva rad na novi način. Za to postoje razrađene metode i načini rada.
Više metoda je opisano u priručniku razvijenom
od radne grupe Ministarstva
industrije, zapošljavanja i komunikacija (Näringsdepartementet).
GENDER
Knjiga se zove Gör det jämt – att
MAINSTREAMING
integrera jämställdhet i verU PRAKSI:
ksamheten.
PRIRUČNIK
Regionalni centar undp za
Evropu i cis (undp rbec) su objavili više izdanja priručnika Gender
mainstreaming u praksi. Autorica
je Astrida Neimanis a priručnik je
preveden na više jezika.
1) Delad makt delat ansvar/Podijeljena moć podijeljena
odgovornost, Prop. 1993/94:147.
2) Council of Europe. Gender mainstreaming. Conceptual
framework, methodology and presentation of good practices. Final report of activities of the Group of specialists
on mainstreaming (EG-S-MS). Strasbourg, 1998. c
List BH Saveza žena u Švedskoj
Ova, i druge rodne publikacije, se mogu skinuti sa
http://gender.undp.ba/
index.aspx?PID=3&RID=92
Sarajevo 2006
21
Muško nasilje
nad ženama
globalna perspektiva
Muško nasilje nad ženama postoji svuda i događa se nezavisno od kulturne i vjerske pripadnosti, nacionalnosti,
seksualnosti, socijalne klase i uzrasta.
P
rema definiciji Ujedinjenih nacija, muško nasilje
nad ženama predstavlja svaki čin rodno utemeljenog nasilja koji rezultira ili ima za posljedicu
fizičku, seksualnu ili psihičku povredu ili patnju žene,
uključujući prijetnje takvim radnjama, prisilu ili samovoljno lišavanje slobode, i u javnom i u privatnom
životu.
Svjetska zdravstvena organizacija, who, procjenjuje
u jednom izvještaju iz 2005. da je između 30 i 60 posto
svih žena neki put tokom života pretrpjelo fizičko i/ili
seksualno zlostavljanje.
Globalan fenomen
Nasilje nad ženama, u svim svojim vidovima, dugo je
posmatrano kao privatna stvar. U posljednjih nekoliko desetljeća taj pogled bitno je promijenjen i muško
nasilje nad ženama danas se priznaje kao kršenje
ljudskih prava, globalan društveni problem i ozbiljan
javnozdravstveni problem. Muško nasilje nad ženama
postoji svuda i događa se nezavisno od kulturne i vjerske pripadnosti, nacionalnosti, seksualnosti, socijalne
klase i uzrasta. Omjer nasilja, globalna rasprostranjenost i raznolikost vidova čini da nasilje utiče na sve
žene, bez obzira da li su neposredno ugrožene ili ne.
Nasilje se događa u različitim arenama: u porodici i
kući, u društvu i vrši se ili toleriše ponekad i od države.
Nasilje u porodici
Nasilje u porodici predstavlja i polnu diskriminaciju i
nasilje. Nasilje u bliskim vezama je globalan problem
koji pogađa žene bez obzira na socijalni status, geografsko mjesto, vjersku ili etničku pripadnost. Nasilje
se odnosi i ima za cilj održavanje podređenog položaja
žena u odnosu na muškarce. Rodna diskriminacija
ima i druge vidove. Procjenjuje se da je nestalo između
60 i 200 miliona žena i djevojaka u svijetu zbog polno
22
M
äns våld mot kvinnor definieras av FN som alla
former av könsrelaterat våld som resulterar i
fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller
godtyckligt frihetsberövande, både i det offentliga
och i det privata. Världshälsoorganisationen, WHO,
uppskattar i en rapport från 2005 att mellan 30 och 60
procent av alla kvinnor någon gång under sin livstid
har utsatts för fysiska och/eller sexuella övergrepp.
Våld mot kvinnor, i alla dess uttryck, betraktades
länge som en privat angelägenhet. De senaste decennierna har denna syn förändrats i grunden och mäns
våld mot kvinnor erkänns i dag som en kränkning av
de mänskliga rättigheterna, ett globalt samhällsproblem och allvarligt folkhälsoproblem.
Mäns våld mot kvinnor existerar överallt och förekommer oberoende av kulturell och religiös tillhörighet, etnicitet, sexualitet, social tillhörighet och ålder.
Våldets omfattning, globala utbredning och många
olika uttryck gör att våldet påverkar alla kvinnor, oavsett om de utsätts direkt eller ej. Våldet förekommer
på olika arenor: inom familjen och hemmet, i samhället och utövas eller tolereras ibland även av staten.
(Källa: Nationellt centrum för kvinnofrid nck.uu.se)
selektivnih pobačaja i ubijanja djevojčica nakon porođaja. To takođe može značiti da se djevojčice smatraju
manje vrijedne od svoje braće što može dovesti do toga
da dobijaju manje hrane, ne mogu ići u školu i da im se
uskraćuje pravo na seksualno samoopredjeljenje.
Nasilje u društvu
Predstave o manjoj vrijednosti žena imaju i socijalno-ekonomske posljedice. U globalnoj perspektivi, žene
imaju lošije zdravstveno stanje, niže plate i daleko
manju zastupljenost od muškaraca na pozicijama odlučivanja. Nasilje iz časti i ugnjetavanje, prisilni brakovi
i obrezivanje žena su dalji primjeri nasilja kojim se
diskriminišu žene.
Predstave o manjoj vrijednosti žena od muškaraca
mogu u nastavku značiti ugroženost njihovog prava na
život. Nasilje u društvu može, između ostalog, sadržavati silovanje i druga seksualna zlostavljanja, prijetnje i
nasilje na radnom i drugim javnim mjestima, trafficking i prisilnu prostituciju. Ne postoje pouzdani statistički podaci o broju žena i djece, žrtava međunarodne
trgovine ljudima u seksualne svrhe, ali grube procjene
upućuju na to da je između 700 000 i 2 000 000 žena i
djevojaka pogođeno svake godine.
Nasilje odobreno od države
Nasilje nad ženama u pritvoru je primjer nasilja počinjenog ili tolerisanog od strane države, drugo je nasilje
počinjeno nad ženama kao način ratovanja. Zadnji vid
nasilja dobio je veliku međunarodnu pozornost koja je,
između ostalog, rezultirala da je Vijeće sigurnosti un-a
2008. jednoglasno usvojilo Rezoluciju 1820 o seksualnom nasilju nad civilima u oružanim sukobima.
Margot Wallström postavljena je 2010. za specijalnu
predstavnicu generalnog sekretara un-a za borbu protiv seksualnog nasilja u oružanim sukobima.
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
nacionalnost i sposobnost funkcionisanja. Međutim,
istraživanja i političke rasprave sve više se usmjeravaju
na one grupe koje su zbog različitih okolnosti posebno
izložene nasilju kao što su žene s problemima ovisnosti
i žene s invaliditetom. Između ostalog, utvrđene su
posebne mjere podrške kako bi te grupe dobile pomoć
koja im je potrebna.
Omjer nasilja
Više opsežnih istraživanja provedeno je u Švedskoj i
ostalim nordijskim zemljama radi iscrpnog procjenjivanja izloženosti žena muškom nasilju u bliskim
vezama. Jedna švedska studija iz 2001. pokazuje da
je 28 posto žena doživjelo fizičko nasilje od bivšeg
Nasilje u bliskim odnosima uključuje sve vrste nasilja koje
se mogu javiti u bliskim, bilo heteroseksualnim (raznopolnim) ili homoseksualnim (istopolnim), vezama kao i u
drugim porodičnim ili rodbinskim vezama.
Posebno ugrožene grupe
Iako se nasilje događa u svim društvenim slojevima i
nivoima, neke grupe žena posebno su izložene nasilju.
Tu, između ostalog, spadaju žene pripadnice manjina,
djeca i omladina, žene s invaliditetom, lgbt osobe
(engl. lgbt – lesbian, gay, bisexual, and transgender;
šved. hbt), žene s problemima ovisnosti i žene koje
žive u oružanim sukobima.
Nasilje u bliskim vezama
N
asilje u bliskim vezama uključuje sve vrste nasilja koje se mogu javiti u bliskim, bilo heteroseksualnim (raznopolnim) ili homoseksualnim
(istopolnim), vezama kao i u drugim porodičnim ili
rodbinskim vezama.
Karakteristično je da žrtva nasilja ima blizak odnos i
često jaku emocionalnu vezu s nasilnikom što otežava
mogućnost suprotstavljanja i razlaza. Nasilje se obično
odvija u zatvorenom prostoru, u stanu žrtve, i sve je
ozbiljnije i intenzivnije što veza duže traje.
Muškarci najčešći nasilnici
Nasilje u bliskim vezama najčešće čini muškarac nad
ženom s kojom ima ili je imao vezu. Među prijavljenim
slučajevima 2009. bilo je preko 90 posto osumnjičenih
muškog pola. Nasilje se, međutim, događa i u homoseksualnim kao i od žena nad muškarcima u heteroseksualnim vezama.
Tokom 1990-ih bili su u fokusu strukturalni aspekti nasilja u bliskim vezama a razni tipovi nasilnih
djela kao što su fizičko zlostavljanje, silovanje i incest
gledani su kao dio većeg strukturalnog problema
koji je poprimio razne vidove i izraze. Naglašavan je
važan aspekt da nasilje pogađa žene u svim društvenim grupama bez obzira na klasu, dob, seksualnost,
kvinna · žena | 50
supruga tj. partnera. Što se tiče seksualnog nasilja bila
je brojka 16 posto. U Norveškoj se procjenjuje da je više
od četvrtine žena doživjelo fizičko nasilje od strane
partnera. Jedna finska studija iz 2006. pokazuje da je
43,5 posto finskih žena bilo izloženo fizičkom ili seksualnom nasilju od muškarca – poznatog ili nepoznatog.
Prema statistici Vijeća za suzbijanje kriminaliteta
(Brottsförebyggande rådet) iz 2010. policiji je prijavljeno 27 312 slučajeva zlostavljanja žena iznad 15 godina i
12 422 slučaja u kojima su žene bile u bliskoj vezi s počiniocem. Osim toga, prijavljen je 2 501 slučaj grubog
kršenja prava žena. Veliki udio žena izloženih nasilju
nikada ne prijavi zlostavljanje doživljeno u bliskoj vezi
što znači da je siva brojka velika. Oko 80 posto slučajeva nasilja nad ženama u bliskim vezama nikada se ne
prijavi policiji.
Različiti vidovi nasilja
Nasilje u bliskim vezama može biti izraženo u vidu fizičkog nasilja kao što je guranje, šutanje i udaranje i/ili
različitih vidova seksualnog, psihičkog i materijalnog
zlostavljanja. Vrijeđanja, pokušaji izolacije i psihološkog deprimiranja, u čemu se psihičko zlostavljanje
ogleda, mnogi doživljavaju najtežim za odbranu. Seksualno nasilje, koje primjerice može značiti silovanje ili
prisiljavanje na obavljanje seksualne radnje, predstavlja
povredu okruženu šutnjom i tabuom. Uporedo s tim
vidovima nasilja dolazi i do prijetnji osobi izloženoj
nasilju ili drugim bližnjim kao i napada na djecu i
eventualne kućne ljubimce.
Cilj nasilja
Bez obzira na vid, cilj nasilja je isti: uspostaviti i vršiti
vlast i kontrolu ozljeđivanjem i zastrašivanjem. Nasilje
u bliskim vezama razlikuje od drugih vidova zlostavljanja jer se često vrši tokom dužeg perioda (ali se može 
List BH Saveza žena u Švedskoj
23
doživljavaju nasilje sklonija razvoju posttraumatskog
stresnog poremećaja (ptsp) od djece izložene drugim traumama. Djeca često vrlo ozbiljno doživljavaju
prijetnje izrečene u vezi sa zlostavljanjem što dovodi
do toga da žive s prijetnjom smrću svojoj majci, a što
osjećaju kao stvarnost. Djeca koje prolaze tretman
psihološke obrade svojih iskustava nasilja opisuju svijet
pun tjeskobe. Mogućnost promjene doživljava se u
mnogim slučajevima kao vrlo mala.
Poistovjećivanje s počiniocem

desiti i u jednom nasilnom trenutku) i vremenom teži
ka povećanju intenziteta. To može dovesti do toga da
nasilje sve više postaje očekivan i djelimično prihvaćen
dio svakodnevnice žrtve.
Iskustva iz liječenja djece pokazuju da dječiji osjećaj
bespomoćnosti može biti još veći kada njihove odbrambene strategije ne uspiju. Dijete se tada može početi
poistovjećivati s počiniocem i razviti težnju da bude
prihvaćeno i zapaženo. Doživljavanje nasilja u djetinjstvu može uzrokovati da sin imitira ponašanje svoga
oca. Djevojčice se često odnose prema problemu na
drugačiji način. Prije nego sam čin nasilja to je kada
otac pokazuje uznemirenost, stid i krivnju za svoje postupke s čime se djevojčica može poistovjetiti da bi ga
podržala. Jedno norveško istraživanje u vidu intervjua
pokazalo je da djeca teže poistovjećivanju sa zlostavljanom majkom, a to je ipak zanemareno područje istraživanja. Naglasak istraživanja uglavnom je bio na djetetovom odnosu i poistovjećivanju s počiniocem/ocem.
Ozbiljna prijetnja zdravlju i sigurnosti
Nasilje okruženo tišinom
Prema Svjetskoj zdravstvenoj organizaciji (who) nasilje predstavlja ozbiljnu prijetnju zdravlju i sigurnosti
žrtava. Osim direktnih tjelesnih povreda može uzrokovati i psihički stres, poput posttraumatskog stresnog
poremećaja (ptsp) i dugoročne fizičke posljedice. U nekim slučajevima to je tako ozbiljno da dovodi do smrti
žrtve. Smrtonosno nasilje u bliskim vezama često je
rezultat dugotrajnog vršenja nasilja i oko 17 žena u
Švedskoj biva ubijeno svake godine od strane sadašnjeg
ili bivšeg muškog partnera.
Intervjui s djecom pokazali su da šutnja obilježava
dječije reakcije na nasilje u bliskim vezama. Šutnja
može biti i strategija kako bi se smanjili rizici i zahtjev
roditelja. Mogućnost razgovora o nasilju otežava i kulturološki tabu koji okružuje nasilje u bliskim vezama.
Tišina rizikuje da pojača izolaciju i ovisnost o roditeljima i dovede do toga da se trauma ne vidi. To može
značiti da se stid i krivnja pomjeraju s počinioca na
žrtvu dok se djetetove mogućnosti da razumije, tumači
i obradi nasilje istovremeno ograničavaju.
Djeca koja doživljavaju nasilje
Djeca različito reaguju na nasilje
dbor protiv zlostavljanja djece procijenio je
2001. da 10 posto od sve djece u Švedskoj nikada nije vidjelo da njihov otac tuče majku a da je
5 posto to doživjelo mnogo puta.
Jedna norveška nacionalna studija utvrdila je da je
dijete vidjelo ili čulo nasilje u svakoj trećoj vezi u kojoj
se ono događa. U Finskoj se procjenjuje da je 17 posto
finske djece doživjelo nasilje u bliskim vezama.
Istraživanja posljednjih godina problematiziraju
pogled na djecu kao jedinstvenu grupu i umjesto toga
naglašavaju da se nasilje doživljava i obrađuje različito.
Djeca tumače i odnose se prema nasilju na različite načine zavisno od uzrasta, pola, ličnih osobina i stepena
u kom imaju pristup zaštitnim faktorima u svom okruženju. Strah i tjeskoba uglavnom se obrađuju različitim
obrambenim strategijama različitih starosnih grupa.
Nasilje kao svakodnevnica
Posebna izloženost nasilju
Istraživačke rasprave pomjerile su se s naglaska na
svjedočenje nasilja na isticanje nasilja kao svakodnevnice. Zato se pojam doživljavanja nasilja sada koristi u
široj mjeri, a to se ogleda i u švedskom zakonu. Djeca
koja su doživjela nasilje u bliskim vezama označavaju se
sada kao žrtve nasilja i od 2006. imaju pravo naknade.
Razna istraživanja pokazala su da je između 20 i 70
posto djece koja odrastaju u nasilnim vezama i samo
izloženo nasilju. Veliko odstupanje rezultata od srednje
vrijednosti uzrokovano je korištenjem različitih uzoraka i metoda. U većini slučajeva su očevi oni koji tuku,
iako i majke izlažu djecu nasilju.
Međunarodna istraživanja pokazuju da djeca zlostavljanih žena u Sjedinjenim Američkim Državama i
Kanadi imaju 15 puta veću vjerovatnoću da sama budu
zlostavljana od druge djece.
Izvor/Källa: Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK.
Preveo Haris Tucaković c
O
020 50 50 50
Kvinnofridslinjen
Ako trebate razgovor, možete u
bilo koje doba
nazvati SOS
telefon. Poziv
se ne prikazuje
na telefonskom
računu.
24
Psihološki efekti nasilja
Prema nekim istraživačima psihički je štetnije za
dijete da doživi nasilje u porodici nego da samo bude
žrtva nasilja. Istraživanja su pokazala da su djeca koja
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
L
juset i tunneln är ett projekt som handlar om våld
mot kvinnor och drivs av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund med stöd av Ungdomsstyrelsen
och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet NBV.
Projektet avser höja medvetenheten hos våra medlemmar om våldet som sker i det tysta. Vi vill uppmana
våra föreningar att höja kunskapen och utbilda medlemmarna att vara mer öppna för signaler om våld i
den nära kretsen, familjen, släkten, bland vännerna.
Informationen kan hållas i form av studiecirklar
hos NBV, där man i mindre grupper träffas, läser och
diskuterar kring problematiken eller i form av kulturarrangemang med föreläsningar om våld mot kvinnor.
Information om respektive publikationer och utbildningsfilmer har vi lagt upp på vår hemsida bhkrf.se.
Till våren planerar BHKRF en rikskonferens om våld
mot kvinnor med fokus på hur man kan upptäcka och
förhindra våld i nära relationer samt vilka strategier
behöver vi ha för att bekämpa våld mot kvinnor.
S
vjetlost u tunelu (Ljuset i tunneln) je projekt koji
se bavi nasiljem nad ženama. Projekt provodi
bh Savez žena u Švedskoj uz potporu Uprave za
omladinska pitanja (Ungdomsstyrelsen) i Trezvenjačkog obrazovnog saveza nbv.
Nasilje nad ženama se javlja u mnogo različitih
oblika – kao psihičko, fizičko, seksualno, materijalno ili
ekonomsko nasilje.
Projektom se nastoji podići svijest među našim
članovima o nasilju koje se odvija u tišini. Želimo podstaknuti naša udruženja da rade na podizanju svijesti i
Svjetlost u tunelu
žene protiv nasilja
Tekst: Amira Crnić
Za proljeće planiramo konferenciju o nasilju nad ženama
s naglaskom na otkrivanje i sprječavanje nasilja u bliskim
vezama i strategije za borbu protiv nasilja nad ženama.
edukaciji članova i da budu otvoreniji na znake nasilja
u svojoj sredini, porodici, kod rodbine i prijatelja.
U udruženjima želimo izgraditi mreže potpore i
mjesta za obraćanje u kriznim situacijama te povećati
znanja o pravima zlostavljanih žena.
Informisanje se može vršiti putem studijskih kružoka nbv-a gdje se manje grupe sastaju, uče i razgovaraju
o problemu ili putem kulturnih aranžmana s predavanjima o nasilju nad ženama.
Obratite se policiji, centrima za žrtve krivičnih djela
(brottsofferjourer), centrima i skloništima za žene i
djevojke (kvinnojourer) da bi vidjeli kako oni mogu
pridonijeti.
Trezvenjački obrazovni savez nbv ima par filmova o
nasilju u edukativne svrhe koji se takođe mogu koristiti
u našim aktivnostima.
Informacije o odnosnim publikacijama i nastavnim
filmovima postavljene su na našu stranicu:
http://www.bhkrf.se/category/publikationer/
http://www.bhkrf.se/category/undervisningsfilmer/
Referentnu grupu za projekt čine:
•Amira Crnić (Skövde), vođa projekta
•Jasna Perić (Kalmar)
•Branka Behlulović (Oskarshamn)
•Izeta Burazerović (Växjö)
•Ramiza Karamehmedović (Malmö)
koje možete kontaktirati radi razmjene ideja i podrške.
Pri bh Savezu žena djeluje udruženje Ljuset/Svjetlost.
Nadamo se da ovim projektom možemo napraviti
mrežu u našoj organizaciji, prikupljati informacije za
web stranicu Ljuset-a koje bi bile lahko dostupne svim
našim članovima, bez obzira gdje se nalaze.
Udruženja koja žele učestvovati u provođenju aktivnosti na temu Nasilje nad ženama mogu se prijaviti
vođi projekta. Nakon završetka aktivnosti u vašem
udruženju i izvještaja sekretarijatu o lokalnim aktivnostima isplaćuje se naknada troškova do 2 000 kr.
bh Savez žena za proljeće planira konferenciju o nasilju nad ženama s naglaskom na otkrivanje i sprječavanje nasilja u bliskim vezama kao i o strategijama za
borbu protiv nasilja nad ženama. c
kvinna · žena | 50
List BH Saveza žena u Švedskoj
25
40 godina – ili 117
Tekst: Åke Marcusson, rektor saveza nbv
Pedagoška doskočica bila je diskusija i dijalog između
članova kružoka. To je ta reforma koju smo označili kao
rođenje studijskog kružoka u Švedskoj.
Z
vuči kontradiktorno, ali nbv slavi svoju 40.
godišnjicu ove jeseni. Jubilej se obilježava 14.
novembra 2011. Međutim, pošto je nbv (1971.)
nastao sjedinjavanjem tri najstarija studijska saveza
u Švedskoj, može se opravdano reći da 117-godišnjak
slavi rođendan. Najstariji studijski savez u Švedskoj,
Godtemplarordens Studieförbund (Studijski savez
Reda dobrih templara) osnovan je 1894. ngto (Nacionalni templarski red) osnovao je svoj obrazovni savez
1904., a Blåbandsrörelsens Studieförbund (Studijski
savez Pokreta Plava grupa) osnovan je 1909.
Onaj ko danas proučava historiju studijskih kružoka može se začuditi. Studijski kružoci počeli su 1902.
Kako se onda Godtemplarordens Studieförbund mogao
osnovati 1894.? Studijskim kružocima prethodili su
studijski kursevi. iogt je osnovan 1851. u sad i proširio se po cijelom svijetu s narodnim obrazovanjem kao
oružjem protiv alkoholizma.
Trezvenjaci (nykterister) su znali da će znanje i
obrazovanje motivisati ljude da odaberu potpuno
trezven život. Pošto su velike grupe stanovnika bile
izvan redovnog školskog sistema, bila je i velika žeđ za
znanjem kod širokih masa. Dobri templari zapošljavali
su nastavnike da poučavaju u večernjoj nastavi kako
bi gasili žeđ za znanjem, motivisali i osposobili svoje
članove da rade na potrebnom poboljšanju društva.
Oscar Olsson nije bio zadovoljan studijskim kursevima. Bilo ih je premalo i previše su zavisili od nastavnika. Napisao je prijedlog reforme koja je objavljena 17.
aprila 1902. u templarskom listu Reformator (današnji
Accent). Oscar je predložio da studijski kursevi prerastu u drugarske kružoke koje bi mogao voditi bilo ko
u udruženju. A naziv bi bio studijski kružok da bi se
označilo to novo. Pedagoška doskočica bila bi diskusija
i dijalog između članova kružoka. To je ta reforma koju
smo označili kao rođenje studijskog kružoka u Švedskoj.
nbv je ponosan da je to počelo kod nas. Pogotovo
kada znamo da 1,8 miliona učesnika u 279 000 kružoka
i 10 obrazovnih saveza prati osnovne principe Oscara
Olssona više od stoljeća kasnije.
Povodom 40. godišnjice nbv-a iskoristićemo proslavu da pogledamo naprijed. Uloga vođe kružoka biće
jednako važna i u budućnosti ali će sigurno doći do
26
40 år – eller 117. Det låter motsägelsefullt men NBV
firar sin 40-årsdag i höst. Jubileumsdagen är den 14
november 2011. Men eftersom NBV bildades genom
en sammanslagning av de tre äldsta studieförbunden
i Sverige, kan man med fog säga att det är en 117-åring
som fyller år. Sveriges äldsta studieförbund, Godtemplarordens Studieförbund, bildades redan 1894.
NGTO bildade sitt studieförbund 1904 och Blåbandsrörelsens Studieförbund bildades 1909.
Oscar Olsson skrev ett förslag till reform, som publicerades den 17 april 1902 i godtemplarnas tidning
Reformatorn (heter idag Accent). Oscar föreslog att
studiekurserna skulle utvecklas till att bli kamratcirklar
som kunde ledas av vem som helst i föreningen. Och
namnet skulle vara studiecirkel för att markera det
nya. Det pedagogiska knepet skulle vara diskussionen
och dialogen mellan cirkelns medlemmar.
Det är den reformen vi markerar som studiecirkelns
födelse i Sverige. (Oscar, nr 3/2011, s. 2)
novih oblika podrške. Događa se puno toga u elektronskom svijetu. nbv je bio prvi s aplikacijama narodnog
obrazovanja za pametne telefone. Nazivamo ih ”nbv
app”. Pomoću njih trebali bi biti u mogućnosti naći
neki nbv-aranžman u cijeloj zemlji, bilo gdje se nalazili. To je primjer korištenja novih tehnologija.
U nbv-u ćemo diskutovati kako će stručno obrazovanje vođe kružoka izgledati u budućnosti. Radimo
probe sa e-kružocima i mnogo više. c
Oscar Olsson (1877.–1950.)
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
Alkohol i veze
Tekst: Mårten Gudmundhs
Knjiga Ljubljeni alkoholom oslanja se na istoimenu tv-seriju u kojoj više Šveđana otvoreno govori o svom alkoholizmu.
K
ada bih stigla kući čekala bih pred vanjskim
vratima i osluškivala u kakvom stanju mi je mati.
Mogla sam to osjetiti stavljanjem ruke na ručku
vrata. Pozvala bih je nadajući se da će biti trijezna. Kada
je pila intonacija je bivala drugačija, zvučala je postiđeno. To bi zaromorilo i zaglavilo mi se u glavi. Bio je to
čudan osjećaj kojeg danas shvatam kao tjeskobu. Strah
da ću doći kući i strah kakvo će veče biti.” To je odlomak iz knjige Ljubljeni alkoholom: priče o alkoholu
U listu IOGT-a Reformator predstavio je Oscar Olsson
aprila 1902. svoju ideju o studijskim kružocima. Ujesen
te godine počeo je Studijski kružok 1 (ponekad se
naziva i A-kružok) sa sedam učesnika, tri žene i četiri
muškarca. Vođa je bio Oscar lično.
Oscar je postavio ova pravila:
• Najmanje 5 i najviše 30 članova. Ako broj naraste
na 40, kružok se dijeli na dva
• Kružok radi tokom cijele godine
• Za kružok se kupuje bar onoliko knjiga koliko je
učesnika
• Knjige trebaju predstavljati što više obrazovnih
oblasti
• Knjige kruže među učesnicima
• Svaki učesnik može imati knjigu oko 14 dana
• Na prvom sastanku određuje se broj susreta
kružoka, najmanje jednom mjesečno
• Pri svakom susretu drži se predavanje
Ima li kakvih sličnosti s današnjim kružocima, 109
godina nakon što je prvi počeo? Imamo manje učesnika, obično 3–12. Kružok ne radi tokom cijele godine.
Postoji pravilo 40 sedmica (radi potpore) koje mnogi
ne vole. Studijska literatura treba biti dostupna svima,
ali svaki učesnik ne mora imati svoje knjige. To naravno
varira od kružoka do kružoka. Nemamo predavanje pri
svakom susretu, ali cilj ostaje: Svaki učesnik će naučiti
nešto novo. Vođa ili neko od učesnika prenosi znanje.
Ono što studijski kružok čini unikatnim: dijalog – razgovor gdje svi pridonose. Slobodno i dobrovoljno – studije prema uslovima učesnika. (Oscar, nr 3/2011, s. 3) c
kvinna · žena | 50
i vezama koju su napisale novinarke Anna Barve i
Petra Dahlberg.
Knjiga Ljubljeni alkoholom oslanja se na istoimenu
tv-seriju u kojoj više Šveđana otvoreno govori o svom
alkoholizmu. Neke od osoba koje se nisu pojavile na
televiziji susrećemo u knjizi koja sadrži devetnaest
snažnih životnih priča.
Knjiga je duboko potresna. Jedan od onih koji su
komentarisali knjigu je i Marcus Birro, pisac i liječeni
alkoholičar:
”Mislio sam da pijem jer sam bio sam, ali sam ostao
sam jer sam pio. Cijeli moj život prešao je iz mraka na
svjetlo onoga dana kada sam zatražio pomoć zbog alkoholizma. Ova knjiga je dobar lijek jer se ovdje mogu
sresti osobe koje su bile prisiljene ili izabrale da žive uz
alkohol. To što su još tu i govore svoje priče prepuno je
nade. Za sve nas.”
L
jubljeni alkoholom: priče o alkoholu i vezama je
knjiga savršeno prilagođena za čitanje u studijskim
kružocima.
Knjiga budi brojna pitanja. Može li okolina učiniti
nešto za dijete alkoholičara? Zašto je volja nedovoljna
kada alkohol zahtijeva da bude pijen? Kakav je osjećaj
biti alkoholičar? Kakav je osjećaj biti rođak? Poznajete
li lično nekog alkoholičara ili njemu bližnjeg? Kako
možete pomoći alkoholičaru ili njegovim bližnjim? c
Kysst av spriten: berättelser om alkohol och relationer av
journalisterna Anna Barve och Petra Dahlberg bygger
på tv-serien med samma namn, där flera svenskar öppet berättar om sitt alkoholmissbruk. Detta är en bok
som lämpar sig utmärkt att läsa i studiecirkel.
Frågorna som dyker upp är många. Kunde omgivningen göra något för barnet till alkoholisten? Varför
räcker det inte med viljestyrka när alkoholen kräver
att bli drucken? Hur känns det att vara alkoholist? Hur
känns det att vara anhörig? Känner du själv någon
som är alkoholist eller närstående? Vad kan man göra
för den som har alkoholproblem eller är närstående
någon med alkoholproblem? (Oscar, nr 4/2010, s. 8) c
List BH Saveza žena u Švedskoj
27
A
Amila Alidžanović
na svjetskom tronu
mila Alidžanović och Albin Myrbäck på världstronen. Från den 3 till den 6 november 2011 har de
representerat Sverige i Liberec, Tjeckien, vid Världsmästerskapet World Latino and Special Couple Dance
Festival och vid Europamästerskapet i bugg som hölls
samtidigt. I buggtävlingen vann de EM-guld, och i
kategorin mixing blues VM-silver.
Trots att de för första gången har valts ut att representera Sverige och är endast tolv år, vann de två
medaljer.
– Jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor,
detta är helt sjukt, galet, säger Amila Alidžanović.
Hon dansar bugg, mixing blues, swing, salsa, latin (i
detta ingår cha-cha-cha, jive, rumba, samba och paso
doble) med sin partner Albin, och dansar även disco
singel dans.
Albin och hon tränar vid Dansinstitutet i Kalmar
med sin lärare Catharina Jacobsson fem dagar i
veckan under flera timmar om dagen, men även med
de andra professionella tränare som är specialister i
vissa danser.
Paren i B-klassen är vanligen cirka femton år. Amila
och Albin är tolv år gamla och de är redan i B-klassen.
Alla de som tävlar mot dem är äldre, ungdomsklassen
är mellan tolv och femton år.
I november förra året fick Amila och Albin ”Talang
pris” av Let’s dance-domaren Dermot Clemenger.
Tekst: Muharem Sitnica Sića
Foto: arhiva Amile Alidžanović
Od 3. do 6. novembra 2011. sa svojim partnerom Albinom Myrbäckom predstavljala je Švedsku na Svjetskom
prvenstvu u Liberecu u Češkoj, World Latino and Special
Couple Dance Festival, i Evropskom prvenstvu u buggu
koje se održavalo u isto vrijeme. Plešući bugg osvojili su
evropsko zlato, a u kategoriji mixing blues svjetsko srebro.
T
ek joj je dvanaest godina, rođena u Kalmaru,
mama Ileana, tata Elvir, mlađa sestra Meja, rodbinski vezana za svoju Banjaluku, ali i Bihać i Bosansku Otoku, a do nje se teško može doći. Najuspješnija plesna zvijezda u Kalmaru i Švedskoj nedavno je
sa svojim partnerom Albinom Myrbäckom osvojila
evropsko zlato i svjetsko srebro.
Albin Myrbäck & Amila Alidžanović
Iako sam se poodavno stavio na listu čekanja za
razgovor sa ovom prekrasnom i uvijek nasmijanom
djevojčicom, uvijek bi iskrslo nešto vanredno, pa onda
zovi mamu i tatu, da bar uhvatim koju minutu prije ili
poslije probe.
I ma kako bilo čudno, među nama se malo zna šta
je ova svjetska zvijezda učinila tokom devet od svojih
dvanaest godina, ni traga ni glasa ni pomoći od organizacija, saveza i udruženja sa bh. predznakom, a švedski
mediji i tv i te kako prate njene uspjehe. Amila je više
puta učestvovala u programima bh Saveza žena, a posebno se pamti njen nastup u Oskrashamnu u programu Dani Kulture 2009., o čemu je pisano u listu Žena.
Plemeniti roditelji su podredili svoj život Amilinoj
svakodnevnoj šemi i sami snose sve troškove priprema,
odjeće obuće i putovanja. Da se bavi nekim drugim
aktivnostima, možda bi bila i bh. zvijezda, ali je Amila
izabrala ovaj put i to je njen život i tako će biti i ubuduće jer njeno vrijeme tek dolazi…
I
konačno Amila nam kazuje svoju priču: – Nemam
riječi da opišem kako se osjećam. U ove dvije godine svašta sam doživjela, a i moja porodica zajedno sa
mnom.
Od 3. do 6. novembra 2011., kao dio tima švedske
reprezentacije, sa svojim partnerom Albinom Myrbäckom predstavljala sam Švedsku na Svjetskom prvenstvu u Liberecu u Češkoj, World Latino and Special
Couple Dance Festival, i Evropskom prvenstvu u
buggu koje se održavalo u isto vrijeme. Plešući bugg
sa Albinom osvojila sam evropsko zlato, a u kategoriji
mixing blues svjetsko srebro. Dvije medalje, prvi put
sam izabrana da predstavljam Švedsku, a samo mi je
dvanaest godina. Ne znam kako da iskažem svoja
28
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
Jonas Jacobsson & Ida Holgersson (2. mjesto), Amila Alidžanović & Albin Myrbäck (1. mjesto) na Evropskom prvenstvu u buggu
osjećanja, što bi se na švedskom reklo, ”helt sjukt, galet” (pravo ludilo).
Malo je čudno reći da sam predstavljala svoju državu,
ja jesam Šveđanka, ali sam i Bosanka, bilo bi super da
to mogu podijeliti i takmičiti se za obadvije zemlje, ali
tako je kako je, bar nam zastave imaju iste boje i ko zna
šta će vrijeme donijeti. Možda jednom dobijem priliku
predstavljati i Bosnu i Hercegovinu, svijet je mali, plesači putuju, mijenjaju partnere, a ja sam sada licencirani
plesač ido-a (International Dance Organization) i život
je preda mnom, samo treba raditi, raditi i boriti se za
ono što mi predstavlja najveće zadovoljstvo.
Mama je plakala na prvenstvu, naravno od sreće, pa
njena curica je najbolja u Evropi, svijetu, ali kaže da nije
mogla razumjeti sve ono što se dešavalo u njoj gledajući
me na bini, zagrljenu sa Albinom, sa švedskom zastavom i slušajući švedsku himnu .
A možete misliti kakav je put do svjetskog prvenstva,
mogu reći nimalo lagan. Zahtijeva vrijeme i uporan rad,
treninge, mnoga odricanja, takmičenja i velike žrtve.
Plešem bugg, mixing blues, swing, salsu, latin (u to
ulazi cha-cha-cha, jive, rumba, samba i paso doble) sa
svojim partnerom Albinom, ali i disco single dance.
Albin i ja treniramo pet dana u sedmici po više sati
dnevno u Institutu za ples sa svojom učiteljicom Catharinom Jacobsson, ali i sa profesionalnim trenerima
koji su specijalisti za pojedine plesove. Catharina smatra da mi imamo potencijal i omogućuje nam da povremeno treniramo sa Tobiasom Carlssonom i Yvom
Eussenom, višestrukim prvakom Švedske u 10 plesova.
To nam puno znači, na tim lekcijama uvježbavamo
tehniku koja je veoma bitna, svaki mali detalj može biti
od velike važnosti, npr. kako će izgledati prsti na ruci
tokom nekog plesnog momenta. Uporan rad se i isplati,
kvinna · žena | 50
Parovi u B klasi plešu pet latino plesova i obično su
petnaestak godina. Imam dvanaest godina, a već sam u
B klasi, svi oni protiv kojih se takmičim stariji su od mene,
omladinska klasa je od dvanaest do petnaest godina.
tako da Albin i ja plešemo u najvišoj klasi u svim kategorijama, osim u latinu, gdje se počinje jednim plesom
i polako penje od nivoa do nivoa, jedan ples, dva plesa,
c, b i a klasa. Da bih to bolje objasnila dovoljno je reći
da parovi u b klasi plešu pet latino plesova i obično su
petnaestak godina, a u a klasi su sedamnaest, osamnaest. Ja imam dvanaest godina, a već sam u b klasi, svi
oni protiv kojih se takmičim stariji su od mene, omladinska klasa je od dvanaest do petnaest godina.
Čak ne smijem koristiti ni cipele s visokom petom.
Moje cipelice imaju kvadratnu petu visoku 3 cm, a
druge djevojčice u mojoj klasi imaju pete od 5,5 cm
što je mnogo lakše jer se ne moraju same naprezati da
plešu na prstićima. Poželjela sam nove cipele za novogodišnji poklon i dobiću jedne predivne latino štikle iz
Engleske, mama i tata su obećali.
Možda je smiješno što pričam o ovome, ali u plesu
postoje mnoga pravila i ja ih se moram pridržavati.
Jedno od najvećih pravila je da ako želiš biti u vrhu,
moraš se redovno takmičiti i biti stalno aktuelan. Malo
nedjelja provodim kući, putujem od takmičenja do
takmičenja, kako u plesu u paru, tako i pojedinačno.
Mogu se pohvaliti da skoro svaki put osvojim nagrade i
donesem kući dva, tri, pa čak i četiri pehara. Neke od 
List BH Saveza žena u Švedskoj
29
Najavljeno je da će Dermot izabrati par za koji misli da je
specijalan, posebno talentovan. A Dermot nije bilo ko,
poznati sudija, bivši plesač, prvak, sudija Let’s Dansa.

najdražih ću i navesti ovdje. U novembru 2010. smo
osvojili bronzu u mixing bluesu na prvenstvu Švedske,
a ove godine zlato, kao i srebro u buggu. Na zadnjem
Grand Priju smo pobijedili u salsi, prvi put u a klasi i
prvo mjesto, nismo mogli vjerovati, kad su nas prozvali
izišli smo i stali na treće mjesto, jer obično se prvo
prozivaju trećeplasirani. Tony Irving, sudija koji je
dodjeljivao nagrade, nam je prišao i rekao ”Vi ste pobijedili”. Albin i ja smo se pogledali i naravno osmijeh na
našim licima je bio ogroman.
P
rošle godine u novembru dobili smo jednu specijalnu nagradu za talente. Dermot Clemenger nam je
dodijelio ”Talang pris”, dobili smo čak i novac koji smo
naravno uložili u privatne lekcije s Yvom. Taj dan neću
nikada zaboraviti, padao je snijeg, bili smo u Halsbergu, od jutra smo se takmičili, a najavljeno je da će Dermot izabrati par za koji misli da je specijalan, posebno
talentovan. A Dermot nije bilo ko, poznati sudija, bivši
plesač, prvak, sudija Let’s Dansa. To je trebalo biti na
kraju večeri, mi smo dobili nagrade, ali je dodjela još
trajala, mnogo je kategorija, svi parovi iz Kalmara su
već bili u autobusu čekajući da se krene kući, samo
sam ja razvlačila, nisam se htjela presvući. Mama je
galamila na mene da požurim, kasno, snijeg, svi čekaju,
a ja koja sam stalno prva i disciplinovana nikako da
krenem. Na kraju sam je ipak morala poslušati i upravo
kad sam otvarala vrata dvorane čula sam ”I talent par
je…” Potrčala sam nazad, mama me izbezumljeno
gledala, trčala za mnom, a kad je shvatila šta je, rekla je
Dermotu ”Ona ne može to primiti sama, morate čekati
da dovedem njenog partnera, oboje su to zaslužili” i
Albin Myrbäck, Dermot Clemenger & Amila Alidžanović
otrčala je nazad do autobusa. Svi su začuđeno gledali,
mene koja trčim preko parketa sa svim svojim torbama
i kostimima, mamu koja trči u suprotnom pravcu, Albina koji trči ništa ne shvatajući prema meni i Dermota
koji strpljivo čeka.
Disco ples igram jer je od velike važnosti za tijelo,
razvijanje, kondiciju. To je ples brzog tempa, sličan
plesnoj gimnastici, sa dosta skokova, elastičnosti i
stvarno mi ide od ruke. Prošle godine sam osvojila
zlato na švedskom prvenstvu u silver kategoriji, a
prikupljajući poene sad se takmičim u star kategoriji i
imam samo još jednu stepenicu do najviše klase u toj
disciplini.
Idem u šesti razred osnovne škole, učim, društvene nauke mi najbolje idu od ruke, a i engleski jezik.
U Češkoj mi je to dobro došlo jer sam srela plesače
iz drugih zemalja svijeta i mogla sam komunicirati s
njima, stekla nove prijatelje, dobila još veću inspiraciju,
a počela sam da učim i španski jezik. Jednom sedmično sviram gitaru, trudim se jer bih voljela i to da znam,
moj tata svira, moj striko, moj plesni partner, pa što ne
bih mogla i ja.
S prijateljicama odem ponekad poslije škole na ”fiku”,
ali to nije baš često, a ustvari moj najveći drug je moj
Albin, s njim se osjećam najbolje, mi se razumijemo,
on uvijek kaže istinu, a i s njim provodim najviše
vremena, nekad se i posvađamo, ali to kratko traje i
obično nije od velike važnosti.
Ne znam koliko će ovo sve da traje, da li će Albin
biti zainteresovan da pleše još mnogo godina, ja samo
znam da je ples moje sve i da mi je san da jedne godine
kad budem odrasla djevojka plešem na Blackpool u
Engleskoj, a to je jedno od najvećih i najznačajnijih
plesnih takmičenja na svijetu.
Ranije sam maštala da odem na plesnu akademiju u
Stockholm, ali sada nekako više imam želju da nastavim
školovanje u Londonu ili New Yorku, jer mi to daje veće
mogućnosti. To su samo neka moja razmišljanja, još
je par godina do toga, a ja sam sigurna da ću se baviti
plesom jer je to ono što je u meni i zašto sam ja rođena.
Za sve svoje uspjehe mogu zahvaliti svojoj familiji,
jer i pored najveće volje, treniranja i discipline ne bih
mogla ostvariti svoje snove bez njih. Moja mama i
tata rijetko sreću svoje prijatelje jer su vikendima na
putu sa mnom, moja majka i dido čuvaju moju sestricu Meju, kojoj je samo tri godine i koja je mala da ide
s nama na takmičenja. Iduće godine smo obećali da
ćemo je voditi na švedsko prvenstvo u disco plesu u
Göteborg, to će nam biti mini familijarni odmor. Meja
voli disco, to je nekako njen stil i mislim da će joj to
biti veliki doživljaj.
A
milina mama Lana nam je rekla: ”Amila je jedna
fina, kulturna i nježna djevojčica koja je rođena
da bude plesač, na prvi pogled se to vidi u njenom
držanju, hodu. Disciplinovana je, trenira, uči, a nađe
vremena i da se poigra sa svojom sestrom Mejom. Mislim da će daleko dogurati, jedino što se ponekad i ja i
njen tata zapitamo kad će ona stići biti dijete. Imamo
osjećaj da je ona bezbrižna i nekako baš dječija samo
kad smo u Bosni kod mojih, tad se i smije drugačije,
valjda ne misli na vrijeme. Mi smo čvrsto odlučili da
je podržavamo i trudimo se koliko možemo, iako ponekad i nije lako. Njena ljubav, njen san, samo da ona
bude sretna i zadovoljna, a valjda ćemo i mi jednom,
kako u šali kažemo, u plesnu penziju.” c
30
List BH Saveza žena u Švedskoj
50 | žena · kvinna
Meho Baraković
(1945.–2011.)
Tekst: Haris Tucaković
U Göteborgu je 14. septembra 2011. iznenada preminuo
naš prijatelj i član, veliki bosanskohercegovački i južnoslavenski pjesnik Meho Baraković
Mehmed Ramić: Meho Baraković, 2010.
U
Göteborgu je 14. septembra 2011. nakon kraće
bolesti iznenada preminuo veliki bosanskohercegovački i južnoslavenski pjesnik Meho
Baraković. Rođen je 2. maja 1945. godine u Banja Luci.
Školovao se u Trebinju, Dubrovniku i Sarajevu. Do
D
en stora bosniska och sydslaviska poeten Meho
Baraković har efter en kort tids sjukdom avlidit
den 14 september 2011 i Göteborg. Han föddes den
2 maj 1945 i Banja Luka och utbildades i Trebinje, Dubrovnik och Sarajevo. Tills år 1993 levde och verkade
han i Trebinje, och sedan år 1995 här i Sverige.
Meho Baraković var en framstående poet. I en stor
anonym litterär tävling arrangerad 1999 av Göteborgs
Skrivarsällskap vann han första priset för poesi på
svenska i konkurrens av 235 dikter. Dikten Föreställ dig
att i Bollnäs faller snö har översatts av Djordje Zarkovic,
den mest respekterade översättaren från b/k/s till
svenska.
Fyra av hans diktsamlingar har översatts till svenska.
Han har publicerat tjugufyra böcker, varav de mest
framstående är diktsamlingarna Homo Balcanicus
(1995), Du kommer aldrig förstå varför är jag förälskad i
Mostar (2000), Stockholm inuti och andra dikter (2005),
Göteborg eller vem skulle säga att det är möjligt (2007,
2008) och Göteborg och vissa andra sjukdomar (2010).
År 2007 fick han Angereds Kulturpris för diktsamlingen Göteborg eller vem skulle säga att det är möjligt,
sitt litterära engagemang och en outtröttlig vilja att
finna ett utryck för krigets fasor och exilens utsatthet
samt förmågan att starkt utrycka liv och kärlek, smärta
och glädje.
Meho Baraković var medlem i Sveriges Författarförbund, Bosnien-Hercegovinas Författarsällskap
och grundaren av kulturföreningen Broarna-Mostovi
Göteborg. Vid sidan av sitt litterära verk ägnade han
sig även åt journalistik och medarbetade i ett flertal
tidskrifter.
kvinna · žena | 50
1993. je živio i radio u Trebinju, a od 1995. godine u
Švedskoj.
Meho Baraković je bio izvanredan pjesnik. Na velikom anonimnom književnom konkursu Društva pisaca
Göteborga (Göteborgs Skrivarsällskap), u konkurenciji
235 primljenih pjesama, 1999. godine, dobio je Prvu
nagradu za poeziju na švedskom jeziku. Pjesmu je preveo Đorđe Žarković, najcjenjeniji prevodilac na švedski
jezik.
Četiri zbirke poezije su mu prevedene na švedski
jezik. Objavio je dvadeset i četiri knjige, od kojih se posebno izdvajaju zbirke poezije Homo Balcanicus (1995.),
Nikada nećeš razumjeti zašto sam zaljubljen u Mostar
(2000.), Stockholm iznutra i druge pjesme (2005.),
Göteborg ili ko bi rekao da je to moguće (2007.,
Na velikom anonimnom književnom konkursu Društva
pisaca Göteborga Baraković je 1999. dobio Prvu nagradu
za poeziju na švedskom jeziku
dopunjeno izdanje 2008.) i Göteborg i još neke bolesti
(2010.).
Barakoviću je 2007. dodijeljena Kulturna nagrada
Angereda za zbirku Göteborg ili ko bi rekao da je to
moguće, za njegov književni angažman i neumorno
htijenje u pronalaženju književnog izraza za ratni užas
i izloženost izgnanstvu, kao i sposobnost da snažno
izrazi život i ljubav, bol i radost.
Meho Baraković je bio član Saveza pisaca Švedske,
Društva pisaca Bosne i Hercegovine i osnivač kulturnog udruženja Broarna-Mostovi Göteborg. Pored
književnog rada, bavio se novinarstvom i sarađivao u
brojnim listovima i časopisima u Bosni i Hercegovini i
inostranstvu.
Sahranjen je 23. septembra 2011. na Gradskom mezarju u Trebinju. c
List BH Saveza žena u Švedskoj
31
Reklama
Download

Zena-Kvinna nr 50 - Žena